Statsbudgeten 2006

3.5. EU:s ekonomisk-politiska koordinering

Den finanspolitiska koordineringen

Situationen i fråga om den offentliga ekonomin i euroområdet förväntas inte förbättras under 2005, eftersom den ekonomiska utvecklingen kommer att vara svagare än vad som bedömdes vid utarbetandet av budgeten. Underskottet i den totala ekonomin beräknas uppgå till 2,6 % av BNP, vilket är nästan lika mycket som föregående år. Av länderna i euroområdet har Tyskland, Frankrike, Italien och Grekland ett allför stort budgetunderskott. I juli 2005 föreslog kommissionen att förfarandet vid alltför stora underskott skulle inledas också för Portugals vidkommande, eftersom underskottet trots stabilitetsprogrammet förväntas stiga till 6,2 procent av BNP detta år. Situationen i Italien är problematisk i synnerhet av den anledningen att den offentliga ekonomins skuldsättning fortsätter att vara hög. Detta gör landets ekonomi sårbar. Rådet beslöt i februari 2005 att man för Greklands vidkommande i förfarandet vid alltför stora underskott övergår till ett nytt skede enligt artikel 104.9 i grundfördraget. Detta nya steg gör förfarandet ännu mer förpliktigande än tidigare. Samtidigt förlängdes tidsfristen för undanröjande av det alltför stora underskottet med ett år, så att Grekland förväntas ha uppnått referensvärdet på 3 procent först år 2006. För Nederländernas vidkommande beslöt rådet i maj 2005 att förfarandet vid alltför stora underskott skulle upphöra, då det visat sig att situationen inom den offentliga ekonomin hade förbättrats snabbare än väntat och att 3-procentsgränsen underskreds redan 2004.

De alltför stora underskotten och en långsam nominell ökning av bruttonationalprodukten har lett till att euroområdets offentliga skuld i förhållande till BNP inte har gått ner. Skuldförhållandet väntas bibehållas på nuvarande nivå, vilket märkbart överstiger 70 % av BNP. Enligt rådets bedömning vilar den offentliga ekonomin inte på en hållbar grund i flera av medlemsstaterna, antingen på grund av hög skuldsättning eller till följd av den snabba utgiftsökning som den åldrande befolkningen ger upphov till.

Av länderna utanför euroområdet har också sex av de nya medlemsstaterna ett alltför stort underskott. Situationen i dessa länder förväntas dock förbättras med tiden när de följer tillnärmningsprogrammen.

Stabilitetspakten

I september 2004 tillkännagav kommissionen en revidering av stabilitets- och tillväxtpakten i enlighet med statsöverhuvudenas rekommendationer. Revideringen behandlades därefter flera gånger i rådet. I mars 2005 överlämnade rådet en rapport om huvudlinjerna i förslaget till Europeiska rådet. De nödvändiga ändringarna i sekundärlagstiftningen har därefter genomförts och den reviderade pakten har redan börjat tillämpas, bl.a. när det gällde att besluta om Italiens och Portugals alltför stora underskott. I den reviderade pakten eftersträvas en bättre balans mellan hållbarheten på lång sikt och flexibiliteten på kort sikt. En central del av det nya ramverket är målen på medellång sikt, som är förpliktigande för medlemsländerna och som måste överensstämma med målen för hållbarheten på lång sikt. Det som gör avtalsramarna flexibla är att de länder som har underskott kan ges en aning längre tid till anpassning. På så sätt kan man undvika att tvinga en medlemsstat att inleda åtstramningsåtgärder under en recession. I de nya avtalsramarna har uppställningen av mål ändrats och är nu mera krävande även i så måtto, att det vid bedömningen av de korrigeringsåtgärder som krävs av medlemsstaterna enbart beaktas strukturella åtgärder, inte åtgärder av engångskaraktär eller temporära åtgärder, vilka en del länder på senare tid har tillgripit för att försköna nyckeltalen i den offentliga ekonomin.

Ansvaret för genomförandet av stabilitets- och tillväxtpakten har övergått till medlemsstaternas regeringar. Detta avspeglar sig i ett beslut från Europadomstolen sommaren 2004 enligt vilket rådet har ett avsevärt spelrum i fråga om verkställigheten av förfarandet vid överstora underskott. Då ansvaret för avtalet i allt högre utsträckning vilar på medlemsstaternas regeringar, kan det förutspås att också det tryck på att upprätthålla en behärskad och hållbar offentlig ekonomi som också kommer via finansmarknaden ökar. Revideringen ökar trycket på att stärka koordineringen av den ekonomiska politiken på EU-nivå.

En annan betydande revidering då det gäller koordineringen av den ekonomiska politiken på EU-nivå är halvtidsöversynen av Lissabonstrategin. En revidering av strategin är nödvändig, eftersom det har framgått att de tillväxt- och sysselsättningsmål som uppställdes för fem år sedan inte kommer att uppnås fram till 2010. Efter revideringen riktas uppmärksamheten i strategin mot framför allt tillväxt och sysselsättning. I enlighet med detta utarbetar medlemsstaterna sina treåriga nationella Lissabonprogram, som bygger på de integrerade riktlinjerna. De integrerade riktlinjerna bildar en helhet som består av två delar. De omfattande riktlinjerna för den ekonomiska politiken innefattar makro- och mikroekonomi och riktlinjerna för sysselsättningen sysselsättningspolitiken. Syftet är att medlemsstaterna, var och en från sin egen utgångspunkt, skall förbinda sig att genomföra centrala reformer inom dessa tre områden. Med tanke på den ekonomiska politikens effektivitet är det viktigt att makroekonomin, de strukturella reformerna och sysselsättningspolitiken står i intensiv växelverkan med varandra och stöder konsolideringen av tillväxten och tillväxtpotentialen samt konkurrensförmågan. När befolkningen blir allt äldre och den globala konkurrensen allt hårdare kan hållbarheten inom EU-området inte tryggas enbart genom att satsa på stabiliteten hos den offentliga ekonomin, utan det behövs dessutom strukturella förändringar inom pensions- och hälso- och sjukvårdssystemen, men också mera vittgående.

Europas framtid beror i sista hand på den ekonomiska tillväxtpotentialen. Lissabonstrategin har hittills inte lyckats infria de förväntningar som riktats mot den. I och med revideringen övergår ansvaret för verkställigheten av strategin i allt större utsträckning till medlemsstaterna, som i samband därmed förväntas förbinda sig att verkställa nödvändiga reformer. Det har samtidigt ansetts vara viktigt att reformerna för att driva på marknadsintegrationen fortsätter också inom Europeiska unionens område. En synnerlig viktig position intar finansmarknadsintegrationen och den inre marknaden för tjänster. Också stärkandet av innovationsverksamheten och den ekonomiska dynamiken har en viktig ställning i strategin. Från denna synpunkt sett är det viktigt att öppenheten inom unionens område — också den yttre öppenheten — ökar.