Statsbudgeten 2010

3.4. EU:s ekonomisk-politiska koordinering

Betydelsen av koordinering på EU-nivå har ökat i och med recessionen. Även om största delen av stimulansåtgärderna är nationella, är det viktigt att åtgärderna verkställs i enlighet med gemensamma principer så att verksamheten på den inre marknaden inte störs. Det här gäller stimulans- och räddningsåtgärder som riktar sig både till realekonomin och till finansmarknaden. Eftersom Europa är en mycket öppen ekonomi, är det skäl att inte underskatta de positiva gränsöverskridande effekter som de enskilda ländernas eller gemenskapsbudgetens stimulansåtgärder har med tanke på hela områdets ekonomi. Koordineringen har också gällt beviljande av finansiering till länder som har stora svårigheter på grund av krisen (Ungern, Lettland, Rumänien).

Den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa (EERP), som kommissionen började förbereda på hösten 2008 på uppmaning av Europeiska rådet, består av två pelare. Den ena pelaren (1,2 % i förhållande till bruttonationalprodukten) består av medlemsstaternas stimulansåtgärder och den andra pelaren (0,3 % i förhållande till bruttonationalprodukten) av åtgärder på gemenskapsnivå. Planen verkar till största delen bli genomförd, även om alla länder inte har kunnat delta lika mycket i genomförandet av den bl.a. på grund av deras höga skuldkvot. Enligt kommissionens uppskattning är medlemsstaternas stimulansåtgärder år 2009 sammanlagt 1,1 % i förhållande till bruttonationalprodukten. Enligt en uppskattning som gjorts på ett någotsånär jämförbart sätt är de finländska stimulansåtgärderna i år 1,8 % i förhållande till bruttonationalprodukten år 2009 och 1,4 % år 2010. En kännbar försämring av den offentliga ekonomin medför också en snabb skuldsättning i många länder. Skuldkvoten i euroområdet beräknas öka åren 2007—2010 med nästan 18 procentenheter i förhållande till bruttonationalprodukten, vilket försvårar medlemsstaternas situation när hållbarhetsutmaningarna i samband med den allt äldre befolkningen ökar.

I planen har ett viktigt kriterium för stimulansåtgärderna varit att åtgärderna ska vara tillfälliga. Stimulansåtgärderna är till största delen tillfälliga, men nyckelfrågan är hur man ska bli av med de stödåtgärder som belastar den offentliga ekonomin och hur snabbt man kan börja sanera den offentliga ekonomin efter det att tillväxten tar fart på nytt. Kommissionen bedömer att före utgången av 2009 kommer redan tjugo medlemsstater att beröras av beslut om ett alltför stort underskott i den offentliga ekonomin. Samtidigt har det kommit fram att det tar flera år innan den offentliga ekonomin förbättras så att olika länder når upp till de medelfristiga målen för att trygga den offentliga ekonomins hållbarhet på lång sikt.

De stimulansåtgärder som man fattat beslut om inom EU-området kan lätt verka anspråkslösa i jämförelse med de massiva stimulansåtgärder som vidtagits i Förenta staterna. Jämförelsen är inte rättvis, eftersom i motsats till situationen i Förenta staterna har de automatiska stabilisatorerna i de europeiska länderna en viktig betydelse när det gäller att utjämna och stimulera konjunkturerna. När man jämför stimulanspolitiken är det också nödvändigt att bedöma åtgärdernas effektivitet. På grund av den globala krisens karaktär och finansmarknadens centrala roll är det svårt att se hur ett land eller en region skulle kunna ta sig ur recessionen på egen hand enbart med hjälp av satsningar på den offentliga ekonomin. Det har främst varit fråga om att i mån av möjlighet stärka finansmarknadens och bankernas funktionsförmåga och upprätthålla sysselsättningen tills finansieringskanalerna öppnas och realekonomins tillväxt börjar.

Eftersom den ekonomiska krisen är global har man strävat efter att påverka orsakerna till krisen på global nivå och inte endast på nationell eller regional nivå. I sista hand är det fråga om marknadens förtroende och därför kan stimulanssatsningarna ha någon effekt endast om den förtroendebrist som ursprungligen uppstod på finansmarknaden upphör och kreditkanalerna börjar fungera igen. Krisen har drabbat världshandeln särskilt hårt och således gäller kravet på fungerande kreditkanaler även finansieringen av handeln. En utvidgning av protektionismen till följd av nationella stödåtgärder och en snedvridning av finansmarknaden är ett verkligt hot som kan leda till en ond cirkel som förvärras av sig själv. Koordineringen begränsas inte enbart till EU-området, utan de internationella organisationerna och samarbetsorganen — såsom G20 - gruppen — har haft stor betydelse när det gäller att hitta lösningar på krisen. EU har i sin tur haft en viktig roll som förmedlare av Europas gemensamma ståndpunkt på dessa arenor. En viktig orsak till att krisen har blivit exceptionellt djup och långvarig är att för första gången är konjunkturavmattningen globalt synkroniserad, dvs. recessionen drabbar alla områden samtidigt.