Statsbudgeten 2011
3.3. EU:s ekonomisk-politiska samordning
Till följd av den ekonomiska och finansiella krisen inledde Europeiska unionen i årsskiftet 2008—2009 en stimulansplan, som grundade sig på samordnade tillfälliga stödåtgärder inom unionen och i de enskilda medlemsstaterna. Samordningen gällde också finansmarknaden. De nationella stödåtgärderna samordnades i syfte att undvika eventuella gränsöverskridande sidoeffekter som skadar verksamheten på marknaden. Samordningen kompletterades av Europeiska centralbankens extraordinära åtgärder som syftade till att skapa tillräcklig likviditet på finansmarknaden. Det globala samarbetet på G20-nivå som EU-länderna har deltagit i har fått en allt viktigare roll i den ekonomiska politiken och i synnerhet inom finansmarknaden. Detsamma gäller också för samarbetet mellan EU och Internationella valutafonden (IMF). När krisen fördjupades hamnade EU-länderna Grekland, Lettland, Rumänien och Ungern i en situation där de behövde finansieringsstöd av såväl EU som IMF.
År 2009 inleddes en diskussion om s.k. exitstrategier. Samordnade åtgärder för avveckling av de extraordinära åtgärderna behövs både inom finanspolitiken och på finansmarknaden. Avvecklingens framskridande inom finanspolitiken och tillbakadragandet av extraordinära åtgärder påverkar för sin del i vilken takt man inom den monetära politiken börjar avstå från undantagsåtgärder och bedriva en stramare räntepolitik. Avvecklingen inom finanspolitiken ska inledas senast år 2011, men särskilt i fråga om vissa sårbara länder har man ansett att åtgärder måste vidtas redan tidigare. Genomförandet av exitstrategierna och rapporteringen om det utgör en del av genomförandet av stabilitets- och tillväxtpakten. På grund av underskottens omfattning är det fråga om en mångårig korrigering. För varje underskottsland har det fastställts tidsplaner och mål för korrigeringarna enligt respektive lands underskott och skuldkvot.
Våren 2010 uppstod en helt ny situation när den ekonomiska situationen i Grekland tillspetsades och en medlemsstat i euroområdet för första gången var tvungen att ansöka om externt finansieringsstöd. Detta har haft betydande konsekvenser för utvecklingen av samordningen av den ekonomiska politiken på EU-nivå, eftersom man har kunnat konstatera att de förfaranden som hittills har tillämpats inte är tillräckliga för att förhindra en kris som påverkar hela området.
Marknadens uppmärksamhet har också riktats framför allt mot de offentliga ekonomiernas skuldsättning och därför fick den ekonomiska och finansiella krisen år 2010 allt mer karaktären av en skuldkris i den offentliga ekonomin. Trycket att göra korrigeringar har i synnerhet gällt skuldsatta länder, samtidigt som ränteskillnaderna i länderna inom euroområdet har vuxit. Marknadens uppmärksamhet riktades först mot Grekland, vars underskottssiffror på grund av statistikfel dessutom visade sig vara större än vad som uppgetts. Även om Grekland vintern 2010 inledde nya, relativt stränga korrigeringsåtgärder i enlighet med ECOFIN-rådets rekommendationer lugnade sig inte situationen på marknaden innan man kom överens om ett omfattande stödpaket i samarbete med IMF.
För att skuldkrisen inte ska sprida sig ytterligare till andra sårbara länder i euroområdet kom man i maj 2010 överens om en betydligt mer omfattande finansieringsmekanism än den föregående. Mekanismen som uppgår till sammanlagt 750 miljarder euro kan användas när ett land i euroområdet råkar i stora svårigheter. Samtidigt som det avtalades om den nya mekanismen inleddes också arbetet med att förnya samordningen av den ekonomiska politiken på EU-nivå under ledning av Europeiska rådets ordförande van Rompuy. Avsikten är att stärka stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande karaktär genom att utveckla sanktionsmekanismen, fästa vikt vid målen på medellång sikt och ytterligare betona betydelsen av skuldkriteriet. Samtidigt fäster man inte bara uppmärksamhet vid den offentliga ekonomins stabilitet och hållbarhet, utan i allt större utsträckning även vid den den allmänna totalekonomiska stabiliteten, såsom extern balans och konkurrenskraft.
Budgetsamordningen och budgetramarna på medellång sikt utvecklas med målet att de ska vara ännu mer förpliktande. Europa 2020-strategin, som är en fortsättning på Lissabonstrategin, bidrar till samordningen av den ekonomiska politiken. Strategin fokuserar bl.a. på flaskhalsar som bromsar den ekonomiska tillväxten och på gemensamma mål, som syftar till att stärka tillväxten och konkurrenskraften inom unionen på lång sikt.