Statsbudgeten 2020

Förklaring:Denna förklaringsdel gäller kapitlen 30.10 och 30.20.

Största delen av Finlands areal är landsbygd. På landsbygden bor ungefär en tredjedel av befolkningen. Landsbygdsområdena utgör en miljö med såväl företagsverksamhet som fast boende och fritidsboende. Landsbygdsområdenas möjligheter ligger i en mångsidigare företagsverksamhet och ett hållbart och mångsidigt utnyttjande av bioekonomin. Landsbygdsområdena är av central betydelse också när det gäller att finna lösningar på utmaningar, så som bekämpningen av klimatförändringen. Ett bättre utnyttjande av de möjligheter som företagandet och boendet ger förutsätter att man genom samarbete mellan de olika förvaltningsområdena säkerställer att landsbygden är tillgänglig och att de grundläggande strukturerna och tjänsterna fungerar. För att det ska vara möjligt att främja landsbygdens livskraft och trygga servicen behövs det inte bara stöd från samhällets sida utan även innovationer och nyföretagsamhet samt lokalt förankrad utveckling på eget initiativ.

Landsbygdsområdenas näringsstruktur varierar enligt landsbygdstyp och region. På kärnlandsbygden och den stadsnära landsbygden är näringsstrukturen mångsidigare och sysselsättningsmöjligheterna bättre än i glesbygden. Antalet mikro- och småföretag har ökat i synnerhet på den stadsnära landsbygden. I glesbygden är näringsstrukturen mer ensidig och sårbar och sysselsättningsmöjligheterna sämre. Samtidigt har många företag på landsbygden brist på kvalificerad arbetskraft. Situationen för landsbygdsområdena är bättre i södra och västra Finland än i östra och norra Finland.

På landsbygden accentueras många av de framtida utmaningar som vårt land står inför. De äldres andel av befolkningen ökar i synnerhet i glesbygden. Den lägre inkomstnivån på landsbygden samt de långa avstånden och den glesa bebyggelsen försvårar bl.a. upprätthållandet av servicen.

Den inhemska jordbruksproduktionen utgör grunden för vårt livsmedelssystem. Jordbruk idkas i hela landet, även om produktionen de senaste åren har koncentrerats till de områden som med tanke på produktionsförhållandena relativt sett är förmånligast. Antalet gårdar har minskat och gårdarna ökat i storlek redan i årtionden, men produktionsmängderna och åkerarealerna har ändå hållits på en relativt stabil nivå.

Produktionsmängderna när det gäller de viktigaste produkterna motsvarar i det närmaste den inhemska konsumtionen med undantag för produktionen av nöt- och fårkött, råg och socker samt produktionen av proteingrödor och oljeväxter. En betydande mängd av det kompletterande protein som behövs vid utfodringen av djuren är man tvungen att importera, vilket är problematiskt med tanke på försörjningsberedskapen.

Den snabba strukturutvecklingen inom jordbruket beräknas fortsätta. Antalet gårdar minskar, produktionen blir effektivare och koncentreras till större produktionsenheter. Den genomsnittliga åkerarealen har ökat med 20 hektar sedan år 2000 och är nu ca 48 hektar (gårdar med ekologisk produktion nästan 59 hektar). På motsvarande sätt ökar också storleken på produktionsenheterna inom husdjursskötseln och ny teknik tas i bruk inom produktionen.

Bibehållandet av den relativa konkurrenskraften förutsätter att jordbrukets struktur- och produktionsutveckling är minst lika snabb som i de viktigaste konkurrentländerna. Strukturstöden har central betydelse när det gäller att främja investeringar. En del av gårdarna väljer att göra verksamheten mångsidigare i stället för att specialisera produktionen, vilket märks i form av en relativ ökning av andelen gårdar som bedriver annan företagsverksamhet.

Det är viktigt att förbättra jordbrukets lönsamhet och konkurrenskraft så att den inhemska råvaruproduktionen bibehålls. Då känner man också till matens ursprung så bra som möjligt. Tillräcklig lönsamhet är också en förutsättning för produktionsutvecklande investeringar och för att det ska finnas sådana som vill ta över produktionen på gårdarna. Investeringar och utvecklande av kompetensen främjar produktionseffektiviteten, en hållbar användning av naturresurserna och miljöns tillstånd. Det har blivit svårare att förutse jordbrukets ekonomiska omvärld till följd av att priserna på produkter och insatsvaror har varierat mera än tidigare. De senaste åren har priserna på insatsvaror stigit snabbare än priserna på produkterna, vilket har försämrat produktionens lönsamhet i synnerhet inom husdjursskötseln. Om man jämför med åren 2012—2014 har prisförhållandet mellan produkter och insatsvaror varit ogynnsamt med tanke på jordbrukets lönsamhet sedan 2015. De ogynnsamma väderförhållandena under vegetationsperioderna 2017—2018 försämrar fortfarande lönsamheten och gårdarnas likviditet. Konsekvenserna kommer att synas i gårdarnas ekonomi ännu under flera år. På grund av konkurrenssituationen har gårdarna begränsade möjligheter att förbättra lönsamheten på marknadsvillkor. Hur försäljningsinkomsterna av jordbruksprodukter och priserna på insatsvaror utvecklas kan inte just påverkas med åtgärder från statsmaktens sida.

Jordbruksproduktionens lönsamhet påverkas inte bara av försäljningsinkomsterna och kostnaderna utan på ett centralt sätt också av EU-stöden och de nationella stöden för jordbruket. Deras andel av jordbrukets och trädgårdsodlingens totala intäkter är ungefär en tredjedel. Stödhelheten har byggts upp så att den är så balanserad som möjligt med tanke på de olika produktionsinriktningarna och regionerna. Det är möjligt att påverka jordbrukarnas inkomstnivå och lönsamheten inom produktionen i synnerhet genom EU:s direkta stöd (mom. 30.20.41), kompensationsersättningarna (mom. 30.20.44) och de nationella stöden för jordbruket och trädgårdsodlingen (mom. 30.20.40). Ungefär hälften av jordbrukarstöden ingår i landsbygdsprogrammet.

Jordbrukets och livsmedelsekonomins konkurrenskraft i finländska förhållanden baserar sig i framtiden allt mer på ett gediget kunnande hos alla aktörer inom livsmedelssystemet och på utvecklandet av innovationer och på ett snabbt ibruktagande av dem. Till innovationerna hör bl.a. nya produkter inom bioekonomin, ny produktionsteknik och nya miljövänliga produktionssätt. Konkurrenskraften kan ökas genom en höjning av förädlingsvärdet på produktionen, ökad export eller specialisering på t.ex. ekologisk produktion. Även naturproduktbranschen är en växande sektor som ger olika fördelar med tanke på välbefinnandet och kommersiella möjligheter.

Livsmedelssektorn är den fjärde största branschen inom industrin. Hela livsmedelsbranschen sysselsätter ca 340 000 personer i Finland, dvs. 13 % av den sysselsatta arbetskraften. Förädlingen av livsmedel har polariserats i Finland. Några stora företag har en stark roll i branschen, trots att 99 % av företagen i branschen, mätt enligt antalet anställda, hör till de små och medelstora företag som sysselsätter färre än 250 personer. Med tanke på livsmedelssystemet är det viktigt att branschen har tillräckligt många starka, innovativa, tillväxtorienterade och konkurrenskraftiga företag.

Konsumenternas val och matkunnande har stor inverkan på livsmedelssystemet och dess framtid. Allt oftare fattar konsumenterna sina köpbeslut inte bara utifrån den egna hälsan och det egna välbefinnandet utan också utifrån produktionsdjurens välbefinnande samt produktionskedjans miljöbelastning tillsammans med sociala aspekter och sysselsättningsaspekter. Livsmedelssystemet har blivit mångsidigare och internationaliserats, samtidigt som intresset för bl.a. närproducerad och ekologisk mat har ökat. Matens ursprung, produktionssätt, klimatpåverkan, säkerhet och hur hälsosam den är intresserar konsumenterna. Genom information och matfostran är det möjligt att öka kunskapen om ett ansvarstagande och hållbart livsmedelssystem.

Globaliseringen av livsmedelsmarknaden medför nya utmaningar när det gäller att hantera riskerna inom livsmedelssystemet, såsom sjukdomar som sprider sig med livsmedel, levande djur eller animaliska produkter samt växter från länder med bristfällig sjukdoms- eller hygiensituation eller med produktionsförhållanden som leder till att dessa risker inte kan hanteras fullt ut. De medvetna konsumenterna kräver ansvarstagande verksamhet inom handeln, industrin och primärproduktionen. De olika delarna av livsmedelssystemet är på många sätt kopplade till varandra, vilket medför att framgång för en part också inverkar på framgången för övriga parter. Denna helhet styrs genom livsmedelspolitiken. Statsrådets redogörelse om livsmedelspolitik (Mat2030) håller för närvarande på att genomföras.

Näringsutsläppen från jordbruket i marken och vattendragen har minskat tack vare landsbygdsprogrammets åtgärder, ökad miljömedvetenhet och miljökompetens, ändrade konsumtionsvanor samt nya, preciserade produktionsmetoder och ökad ekologisk produktion. Klimatförändringen, mängden och kvaliteten på naturresurserna, planläggningen och annan styrning av samhällsstrukturen samt metoderna för energiproduktion inverkar i väsentlig grad också på utvecklingen inom livsmedelssystemet och i landsbygdsområdena. Att bromsa klimatförändringen och anpassa sig till den kvarstår som en stor framtida utmaning. Den kräver lösningar som inverkar på markanvändningen, energiförbrukningen, återvinningen av näringsämnen, jordbruksproduktionen och produktionsteknikerna. I enlighet med målen för den nationella energi- och klimatstrategin kommer produktionen och användningen av jordbruksbaserade energikällor att öka de närmaste åren.

I samband med beredningen av budgetpropositionen för 2020 ställer jord- och skogsbruksministeriet preliminärt upp de mål som följer för verksamheten inom politiksektorerna för landsbygdsutveckling (kapitel 30.10) och jordbruk och livsmedelsekonomi (kapitel 30.20) som stöder de samhälleliga effektmål som anges i motiveringen till huvudtiteln. Anslagen för främjandet av dessa mål har budgeterats under momenten i kapitel 30.10 och 30.20.

De investeringsbidrag som i sin helhet finansieras nationellt beviljas och betalas fortfarande ur Gårdsbrukets utvecklingsfond. Budgetramen för programmet för utveckling av landsbygden i Fastlandsfinland 2014—2020 har för strukturåtgärder använts med tyngdpunkt i början av programperioden så att man i slutet av programperioden ska kunna säkerställa att all EU-finansiering kan utnyttjas. Mot slutet av finansieringsperioden finansieras investeringsobjekt i allt högre grad nationellt. För att säkerställa att en tillräcklig finansiering överförs det 58,3 miljoner euro till Gårdsbrukets utvecklingsfond i statsbudgeten för 2020. Utvecklingsfondens ekonomiska situation granskas i följande tabell. Investerings- och startbidrag som delfinansieras av EU finansieras med anslag i budgeten (mom. 30.10.40). Jordbruksinvesteringar och etablering av jordbruk främjas också med hjälp av räntestöd (mom. 30.10.41).

Alltför stora störningar på marknaden för jordbruksprodukter stabiliseras med hjälp av de marknads- och interventionsåtgärder som ingår i EU:s marknadssystem. Till interventionsverksamheten hör närmast lagring av produkter. För finansieringen av åtgärderna finns Interventionsfonden för jordbruket, vars utgifter i huvudsak finansieras med medel ur EU:s garantifond för jordbruket. De utgifter för Interventionsfonden för jordbruket som staten ska svara för täcks av en budgetöverföring till fonden från moment 30.20.60.