Statsbudgeten 2021

Förklaring:Denna förklaringsdel gäller kapitlen 30.10 och 30.20.

Största delen av Finlands areal är landsbygd. Ungefär en tredjedel av befolkningen bor stadigvarande på landsbygden. Uppföljningen av befolkningsutvecklingen baserar sig på den statistikförda folkmängd som beskriver permanent boende. Den baserar sig på situationen den sista dagen i året och beaktar således inte människors mobilitet. På grund av den bristfälliga kunskapsbasen om multilokalitet tar samhällsplaneringen och servicestrukturerna samt olika system inte tillräckligt väl hänsyn till den multilokalitet som följer av den ökade mobiliteten. Detta är problematiskt med tanke på landsbygden, eftersom den statistikförda folkmängden på landsbygden redan länge har minskat, trots att säsongsbefolkningen under de senaste årtiondena har ökat kraftigt i synnerhet på glesbygden. På landsbygden finns det säsongsvis fortfarande över 1,1 miljoner fler människor än vad det beräknats enligt den statistikförda folkmängden.

Landsbygdsområdena utgör en miljö med såväl företagsverksamhet som fast boende och fritidsboende. Landsbygdsområdenas möjligheter ligger i en mångsidigare företagsverksamhet och ett hållbart och mångsidigt utnyttjande av bioekonomin. Landsbygdsområdena är av central betydelse också när det gäller att finna lösningar på utmaningar, så som bekämpningen av klimatförändringen. Ett allt bättre utnyttjande av de möjligheter som företagandet och boendet ger förutsätter att man genom samarbete mellan de olika förvaltningsområdena säkerställer att landsbygden är tillgänglig och att de grundläggande strukturerna och tjänsterna fungerar. För att det ska vara möjligt att främja landsbygdens livskraft och trygga servicen behövs det inte bara stöd från samhällets sida utan även innovationer och nyföretagsamhet samt lokalt förankrad utveckling på eget initiativ.

Landsbygdsområdenas näringsstruktur varierar enligt landsbygdstyp och region. På kärnlandsbygden och den stadsnära landsbygden är näringsstrukturen mångsidigare och sysselsättningsmöjligheterna bättre än i glesbygden. Antalet mikro- och småföretag har ökat i synnerhet på den stadsnära landsbygden. I glesbygden är näringsstrukturen mer ensidig och sårbar och sysselsättningsmöjligheterna sämre. Samtidigt har många företag på landsbygden brist på kvalificerad arbetskraft. Situationen för landsbygdsområdena är bättre i södra och västra Finland än i östra och norra Finland.

På landsbygden accentueras många av de framtida utmaningar som vårt land står inför. De äldres andel av befolkningen ökar i synnerhet i glesbygden. Den lägre inkomstnivån på landsbygden samt de långa avstånden och den glesa bebyggelsen försvårar bl.a. upprätthållandet av servicen.

Finlands livsmedelssystem baserar sig på den inhemska jordbruksproduktionen vars betydelse ytterligare har accentuerats i samband med coronakrisen. Av de livsmedel som används är 80 % inhemska, men för att producera dem krävs många importinsatser (bl.a. kompletterande protein, olja, gödsel och växtskyddsmedel, maskiner och utrustning samt reservdelar till dessa). Jordbruk idkas i hela landet, även om produktionen de senaste åren har koncentrerats till de områden som med tanke på produktionsförhållandena relativt sett är fördelaktigast. Antalet gårdar har minskat och gårdarna ökat i storlek redan i årtionden, men produktionsmängderna och åkerarealerna har ändå hållits på en relativt stabil nivå.

Produktionsmängderna när det gäller de viktigaste produkterna motsvarar i det närmaste den inhemska konsumtionen med undantag för produktionen av nöt- och fårkött, råg och socker samt produktionen av proteingrödor och oljeväxter. En betydande mängd av det kompletterande protein som behövs vid utfodringen av djuren är man tvungen att importera, vilket är problematiskt med tanke på försörjningsberedskapen.

Strukturutvecklingen inom jordbruket beräknas fortsätta. Antalet gårdar minskar, produktionen blir effektivare och koncentreras till större produktionsenheter. Den genomsnittliga åkerarealen har ökat med 20 hektar sedan år 2000 och är nu ca 48 hektar (gårdar med ekologisk produktion nästan 59 hektar). På motsvarande sätt ökar också storleken på produktionsenheterna inom husdjursskötseln och ny teknik tas i bruk inom produktionen.

Bibehållandet av den relativa konkurrenskraften förutsätter att jordbrukets struktur- och produktionsutveckling är minst lika snabb som i de viktigaste konkurrentländerna. Strukturstöden har central betydelse när det gäller att främja investeringar. En del av gårdarna väljer att göra verksamheten mångsidigare i stället för att specialisera produktionen, vilket märks i form av en relativ ökning av andelen gårdar som bedriver annan företagsverksamhet.

Det är viktigt att förbättra jordbrukets lönsamhet och konkurrenskraft så att den inhemska råvaruproduktionen bibehålls. Då känner man också till matens ursprung så bra som möjligt. Tillräcklig lönsamhet är också en förutsättning för produktionsutvecklande investeringar och för att det ska finnas sådana som vill ta över produktionen på gårdarna. Investeringar och utvecklande av kompetensen främjar produktionseffektiviteten, en hållbar användning av naturresurserna och miljöns tillstånd.

Det har blivit svårare att förutse jordbrukets ekonomiska omvärld till följd av att priserna på produkter och insatsvaror har varierat mera än tidigare. De senaste åren har priserna på insatsvaror stigit snabbare än priserna på produkterna, vilket har försämrat produktionens lönsamhet i synnerhet inom husdjursskötseln. Konsekvenserna av de dåliga väderförhållandena under de senaste vegetationsperioderna kommer att synas i gårdarnas ekonomi ännu under flera år. På grund av konkurrenssituationen har gårdarna begränsade möjligheter att förbättra lönsamheten på marknadsvillkor. Hur försäljningsinkomsterna av jordbruksprodukter och priserna på insatsvaror utvecklas kan inte just påverkas med åtgärder från statsmaktens sida. Coronaviruskrisen, som fick en snabb och kraftig spridning i början av 2020, har lyft fram nya och oförutsedda utmaningar och risker även för livsmedelsproduktionen. Denna nya osäkerhet försvårar framförhållningen på livsmedelsmarknaden och förutsätter satsningar när det gäller att säkerställa fungerande produktions- och transportkedjor.

Jordbruksproduktionens lönsamhet påverkas inte bara av försäljningsinkomsterna och kostnaderna utan på ett centralt sätt också av EU-stöden och de nationella stöden för jordbruket. Deras andel av jordbrukets och trädgårdsodlingens totala intäkter är ungefär en tredjedel. Stödhelheten har byggts upp så att den är så balanserad som möjligt med tanke på de olika produktionsinriktningarna och regionerna. Det är möjligt att påverka jordbrukarnas inkomstnivå och lönsamheten inom produktionen i synnerhet genom EU:s direkta stöd (mom. 30.20.41), kompensationsersättningarna (mom. 30.20.44) och de nationella stöden för jordbruket och trädgårdsodlingen (mom. 30.20.40). Ungefär hälften av jordbrukarstöden ingår i landsbygdsprogrammet.

EU:s gemensamma jordbrukspolitik (GJP) genomförs i form av fleråriga helheter på samma sätt som andra politiska sektorer och fonder som ingår i EU:s fleråriga budgetram. Den kommande finansieringsperioden omfattar åren 2021—2027. Eftersom ett avtal om EU-finansieringen nåddes först i juli 2020 har rättsakter om den nya finansieringsperioden ännu inte kunnat antas. Därför fördröjs införandet av de nya åtgärderna med åtminstone ett år, eventuellt två år. Med stöd av de preliminära bestämmelserna om en övergångsperiod fortsätter åtgärderna enligt programperioden 2014—2020 under övergångsperioden 2021 med den finansiering som anvisats för finansieringsperioden 2021—2027. I budgetpropositionen har anslagsnivåerna för den nya finansieringsperioden inte beaktas i det här skedet. I fråga om momenten 30.10.40, 30.10.43, 30.10.64, 30.20.40, 30.20.41, 30.20.43 och 30.20.44 kompletteras budgetpropositionen efter det att kommissionens beslut om anslagen och reglerna för övergångsperioden har fåtts.

Under övergångsperioden fortsätter planeringen av det kommande stödsystemet. Efter antagandet av EU:s budgetram och lagstiftning färdigställs den strategiska plan för den gemensamma jordbrukspolitiken som ska lämnas till EU-kommissionen för den nya finansieringsperioden. Den innehåller åtgärder som helfinansieras och medfinansieras av EU samt därtill hörande nationella stöd och en finansieringsplan för dem.

Jordbrukets och livsmedelsekonomins konkurrenskraft i finländska förhållanden baserar sig i framtiden allt mer på ett gediget kunnande hos alla aktörer inom livsmedelssystemet och på utvecklandet av innovationer och på ett snabbt ibruktagande av dem. Till innovationerna hör bl.a. nya produkter inom bioekonomin, ny produktionsteknik och nya miljövänliga produktionssätt. Konkurrenskraften kan ökas genom en höjning av förädlingsvärdet på produktionen, ökad export eller specialisering på t.ex. ekologisk produktion. Även naturproduktbranschen är en växande sektor som ger olika fördelar med tanke på välbefinnandet samt kommersiella möjligheter.

Livsmedelssektorn är den fjärde största branschen inom industrin. Hela livsmedelsbranschen sysselsätter ca 340 000 personer i Finland, dvs. 13 % av den sysselsatta arbetskraften. Förädlingen av livsmedel har polariserats i Finland. Några stora företag har en stark roll i branschen, trots att 99 % av företagen i branschen, mätt enligt antalet anställda, hör till de små och medelstora företag som sysselsätter färre än 250 personer. Med tanke på livsmedelssystemet är det viktigt att branschen har tillräckligt många starka, innovativa, tillväxtorienterade och konkurrenskraftiga företag.

Konsumenternas val och matkunnande har stor inverkan på livsmedelssystemet och dess framtid. Allt oftare fattar konsumenterna sina köpbeslut inte bara utifrån den egna hälsan och det egna välbefinnandet utan också utifrån produktionsdjurens välbefinnande samt produktionskedjans miljöbelastning tillsammans med sociala aspekter och sysselsättningsaspekter. Livsmedelssystemet har blivit mångsidigare och internationaliserats, samtidigt som intresset för bl.a. närproducerad och ekologisk mat har ökat. Matens ursprung, produktionssätt, klimatpåverkan, säkerhet och hur hälsosam den är intresserar konsumenterna. Genom information och matfostran är det möjligt att öka kunskapen om ett ansvarstagande och hållbart livsmedelssystem.

Globaliseringen av livsmedelsmarknaden medför nya utmaningar när det gäller att hantera riskerna inom livsmedelssystemet, såsom sjukdomar som sprider sig med livsmedel, levande djur eller animaliska produkter samt växter från länder med bristfällig sjukdoms- eller hygiensituation eller med produktionsförhållanden som leder till att dessa risker inte kan hanteras fullt ut. De medvetna konsumenterna kräver ansvarstagande verksamhet inom handeln, industrin och primärproduktionen. De olika delarna av livsmedelssystemet är på många sätt kopplade till varandra, vilket medför att framgång för en part också inverkar på framgången för övriga parter. Denna helhet styrs genom livsmedelspolitiken. Statsrådets redogörelse om livsmedelspolitik (Mat2030) håller för närvarande på att genomföras. Det har i enlighet med regeringsprogrammet skapats ett diskussionsforum kallat Gemensamt matbord och dess mål är att skapa en gemensam målbild och strategi för den framtida matkedjan.

Näringsutsläppen från jordbruket i marken och vattendragen har minskat tack vare landsbygdsprogrammets åtgärder, ökad miljömedvetenhet och miljökompetens, ändrade konsumtionsvanor samt nya, preciserade produktionsmetoder och ökad ekologisk produktion. Klimatförändringen, mängden och kvaliteten på naturresurserna, planläggningen och annan styrning av samhällsstrukturen samt metoderna för energiproduktion inverkar i väsentlig grad också på utvecklingen inom livsmedelssystemet och i landsbygdsområdena. Att bromsa klimatförändringen och anpassa sig till den kvarstår som en stor framtida utmaning. Den kräver lösningar som inverkar på markanvändningen, energiförbrukningen, återvinningen av näringsämnen, jordbruksproduktionen och produktionsteknikerna. Syftet med det program för klimatvänlig mat som bereds i enlighet med regeringsprogrammet är att stödja samhällets omställning till ett klimatsäkert livsmedelssystem. I ett klimatsäkert livsmedelssystem beaktas alla aspekter av hållbarhet: social, ekonomisk, kulturell och ekologisk hållbarhet. Programmet bidrar till Finlands regerings mål om att Finland ska bli klimatneutralt före 2035.

I enlighet med målen för den nationella energi- och klimatstrategin kommer produktionen och användningen av jordbruksbaserade energikällor att öka de närmaste åren. Jord- och skogsbruksministeriet genomför för sin egen sektors del de åtgärder för främjande av biogas som skrivits in i regeringsprogrammet. Särskilda tyngdpunktsområden är främjande av den distribuerade biogasproduktionen samt återvinning av näringsämnen som en del av produktionshelheten för biogas.

I samband med beredningen av budgetpropositionen för 2021 ställer jord- och skogsbruksministeriet preliminärt upp följande mål för åtgärderna inom politiksektorerna för landsbygdsutveckling (kapitel 30.10) och jordbruk och livsmedelsekonomi (kapitel 30.20) som stöder de samhälleliga effektmål som anges i motiveringen till huvudtiteln. Anslagen för främjandet av dessa mål har budgeterats under momenten i kapitel 30.10 och 30.20.

De investeringsbidrag som i sin helhet finansieras nationellt beviljas och betalas ur Gårdsbrukets utvecklingsfond. Åtgärderna enligt programmet för utveckling av landsbygden i Fastlandsfinland 2014—2020 tillämpas 2021, men finansieringen kommer från de medel som anvisats för finansieringsperioden 2021—2027. Utvecklingsfondens ekonomiska situation granskas i följande tabell. Investerings- och startbidrag som delfinansieras av EU finansieras med anslag i budgeten (mom. 30.10.40). Jordbruksinvesteringar och etablering av jordbruk främjas också med hjälp av räntestöd (mom. 30.10.41).

Alltför stora störningar på marknaden för jordbruksprodukter stabiliseras med hjälp av de marknads- och interventionsåtgärder som ingår i EU:s marknadssystem. Till interventionsverksamheten hör närmast lagring av produkter. För finansieringen av åtgärderna finns Interventionsfonden för jordbruket, vars utgifter i huvudsak finansieras med medel ur EU:s garantifond för jordbruket. De utgifter för Interventionsfonden för jordbruket som staten ska svara för täcks av en budgetöverföring till fonden från moment 30.20.60.