Statsbudgeten 2013

I slutet av 2011 trädde flera nya EU-författningar i kraft som stärker den ekonomisk-politiska samordningen, i synnerhet inom ramen för euroområdet. Dessa kan antas ha förebyggande effekt, eftersom man i samband med dem införde effektivare mekanismer för sanktioner, särskilt i situationer med alltför stora underskott. Detta är viktigt för att den politiska samordningen ska vara trovärdig, liksom också att de nya instrumenten tas i bruk omedelbart. Stabilitets- och tillväxtpakten stärks också av att det hädanefter är möjligt att operationalisera även skuldkriteriet i samband med förfarandet vid alltför stora underskott. Ett betydande steg framåt är det nya förfarande vid alltför stora obalanser som gäller makrostabiliteten och som ger rådet möjlighet att ingripa också i samhällsekonomiska obalanser och bristande konkurrenskraft utöver och vid sidan av avvikelser i den offentliga ekonomin. Man kan anta att de bakomliggande orsakerna till den nuvarande ekonomiska och finansiella krisen i stor utsträckning sammanhänger med brister i makrostabiliteten i vilka man hade kunnat ingripa effektivare och i ett tidigare skede, om ett sådant förfarande hade införts redan tidigare. Under våren och sommaren 2012 har man fått de första erfarenheterna av det nya förfarandet, efter att den europeiska planeringsterminen genomförts för andra gången och medlemsstaterna, inklusive Finland, har fått politiska rekommendationer grundade på det nya förfarandet.

I slutet av 2011 lade kommissionen fram två nya förslag till förordning, dels om nationella budgetförfaranden och dels om medlemsstater med allvarliga problem i fråga om den finansiella stabiliteten. Även dessa förordningar kommer att stärka samordningen av den ekonomiska politiken. Utvecklingen av de nationella budgetförfarandena anknyter delvis till den utvecklingstrend enligt vilken man försöker börja tillämpa samordnade regler och kriterier på både EU-nivå och nationell nivå. Detta kan förväntas underbygga den finansiella disciplinen inom i synnerhet euroområdet, som är det egentliga tillämpningsområdet för förordningarna.

Det tredje nya elementet är den s.k. finanspolitiska pakten, om vilken man enades i mars 2012 och som ska ratificeras av de 25 medlemsstater som är parter i den. Enligt den ska varje land fastställa en finanspolitisk strategi och ett mål som motsvarar det medelfristiga mål som redan nu är i bruk och som tryggar hållbarheten. Därutöver ska medlemsstaterna dock införa bestämmelser om en finanspolitisk korrigeringsmekanism i sin nationella lagstiftning genom vilken garanteras att kursen i den offentliga ekonomin så snart som möjligt kan korrigeras i riktning mot den målsatta nivån och budgetbalans, om avvikelser uppträder.

Allt sammantaget kan det antas att samordningen av den ekonomiska politiken och konsekvensen och trovärdigheten i styrningen av den har ökat tack vare reformerna. Detta är synnerligen viktigt då man vill öka förtroendet för politiken i situationer där en ekonomisk och finansiell kris råder.