Statsbudgeten 2013

Enligt finansministeriets prognos är Finlands ekonomi inne i en utdragen period med svag tillväxt och lider av de ogynnsamma verkningarna av den förändrade produktionsstrukturen, samtidigt som befolkningen ökade medelålder i allt högre grad försvagar förutsättningarna för tillväxt och ökar utgifterna inom den offentliga ekonomin. Att förbättra förutsättningarna för tillväxt och trygga finansieringen av välfärdsstaten är för närvarande de viktigaste utmaningarna för finanspolitiken och den ekonomiska politiken.

Regeringen har antagit utmaningarna och uppställt som mål att balansera statsekonomin och åstadkomma en klar minskning i statsskuldens andel av totalproduktionen före valperiodens utgång. I syfte att nå dessa mål har regeringen utfäst sig att vidta anpassningsåtgärder i fråga om statens inkomster och utgifter samt revidera de ekonomiska strukturerna för att förbättra förutsättningarna för en tillväxt som är starkare än vad de ekonomiska prognoserna visar. Dessutom har regeringen utfäst sig att vidta ytterligare åtgärder, om statsskuldens andel av totalproduktionen inte ser ut att minska och om underskottet i statsfinanserna ser ut att stanna på mer än 1 procent av totalproduktionen.

För att nå målen har regeringen i olika sammanhang fattat beslut om direkta åtgärder för att minska statens utgifter och öka dess inkomster. Åtgärderna genomförs stegvis fram till 2015 och de förbättrar statens finansiella ställning med ett nettobelopp på sammanlagt ca 5,1 miljarder euro från och med år 2016¹⁾. När arbetspensionsförsäkringsavgifterna dessutom samtidigt höjs, stärks den finansiella ställningen för den helhet bestående av stat, kommun och socialskyddsfonder som utgör den offentliga ekonomin med ca 5,9 miljarder euro tack vare besluten.

Enligt finansministeriets prognos förbättrar de direkta anpassningsåtgärderna tillsammans med den förväntade tillväxten statens finansiella situation så att statsskuldens andel av totalproduktionen slutar öka under valperioden. Underskottet i statsfinanserna överstiger dock målet för 2015. Den förväntade ekonomiska tillväxten och anpassningsåtgärderna räcker inte heller till för att undanröja hållbarhetsunderskottet i den offentliga ekonomin. Det finansiella överskottet i den offentliga ekonomin borde vara ca 4 procent i förhållande till den totala produktionen 2016 för att staten ska kunna sköta sina förpliktelser också på lång sikt.

Att minska hållbarhetsunderskottet enbart med hjälp av direkta åtgärder i form av skatteåtstramningar och utgiftsminskningar är inte ändamålsenligt. Vid sidan av de direkta anpassningsåtgärderna är det nödvändigt att se över de ekonomiska strukturerna. I synnerhet reformer som skapar förutsättningar för förbättrad sysselsättning och högre produktivitet är väsentliga när man strävar efter att förbättra möjligheterna till ekonomisk tillväxt.

Att stärka en hållbar ekonomisk tillväxt samt förbättra sysselsättningen och konkurrenskraften är centrala mål för regeringsprogrammet. Dessutom fattade regeringen i samband med rambeslutet för åren 2013—2016 beslut om åtgärder i syfte att stärka förutsättningarna för ekonomisk tillväxt. Samtidigt lade arbetsmarknadsorganisationerna fram sitt förslag om förlängd arbetskarriär. Åtgärderna gäller i huvudsak utkomstskyddet för arbetslösa, förtidspensionssystemet, utbildningen och skattemässiga tillväxtincitament för små och medelstora företag samt FoU-verksamhet.

Åtgärderna går i rätt riktning. Samtidigt som redan fattade beslut verkställs, måste reformarbetet för att föra ekonomin i en mera effektiv, konkurrenskraftig och sysselsättande riktning fortsätta.

Som målgrupper för arbetsmarknadsåtgärderna har ungdomar och äldre potential, men också vissa kärngrupper i arbetsför ålder vilkas sysselsättningsgrad är lägre än i de övriga nordiska länderna. Reformer som skapar incitament att utöka det mänskliga kapitalet, främjar innovativ verksamhet och investeringar i Finland samt ökar konkurrensen på marknaden bidrar till ökad produktivitet. Dessutom är den pågående kommun- och servicestrukturreformen oundgänglig för att höja den offentliga serviceproduktionens produktivitet.

I slutet av 2011 trädde flera nya EU-författningar i kraft som stärker den ekonomisk-politiska samordningen, i synnerhet inom ramen för euroområdet. Dessa kan antas ha förebyggande effekt, eftersom man i samband med dem införde effektivare mekanismer för sanktioner, särskilt i situationer med alltför stora underskott. Detta är viktigt för att den politiska samordningen ska vara trovärdig, liksom också att de nya instrumenten tas i bruk omedelbart. Stabilitets- och tillväxtpakten stärks också av att det hädanefter är möjligt att operationalisera även skuldkriteriet i samband med förfarandet vid alltför stora underskott. Ett betydande steg framåt är det nya förfarande vid alltför stora obalanser som gäller makrostabiliteten och som ger rådet möjlighet att ingripa också i samhällsekonomiska obalanser och bristande konkurrenskraft utöver och vid sidan av avvikelser i den offentliga ekonomin. Man kan anta att de bakomliggande orsakerna till den nuvarande ekonomiska och finansiella krisen i stor utsträckning sammanhänger med brister i makrostabiliteten i vilka man hade kunnat ingripa effektivare och i ett tidigare skede, om ett sådant förfarande hade införts redan tidigare. Under våren och sommaren 2012 har man fått de första erfarenheterna av det nya förfarandet, efter att den europeiska planeringsterminen genomförts för andra gången och medlemsstaterna, inklusive Finland, har fått politiska rekommendationer grundade på det nya förfarandet.

I slutet av 2011 lade kommissionen fram två nya förslag till förordning, dels om nationella budgetförfaranden och dels om medlemsstater med allvarliga problem i fråga om den finansiella stabiliteten. Även dessa förordningar kommer att stärka samordningen av den ekonomiska politiken. Utvecklingen av de nationella budgetförfarandena anknyter delvis till den utvecklingstrend enligt vilken man försöker börja tillämpa samordnade regler och kriterier på både EU-nivå och nationell nivå. Detta kan förväntas underbygga den finansiella disciplinen inom i synnerhet euroområdet, som är det egentliga tillämpningsområdet för förordningarna.

Det tredje nya elementet är den s.k. finanspolitiska pakten, om vilken man enades i mars 2012 och som ska ratificeras av de 25 medlemsstater som är parter i den. Enligt den ska varje land fastställa en finanspolitisk strategi och ett mål som motsvarar det medelfristiga mål som redan nu är i bruk och som tryggar hållbarheten. Därutöver ska medlemsstaterna dock införa bestämmelser om en finanspolitisk korrigeringsmekanism i sin nationella lagstiftning genom vilken garanteras att kursen i den offentliga ekonomin så snart som möjligt kan korrigeras i riktning mot den målsatta nivån och budgetbalans, om avvikelser uppträder.

Allt sammantaget kan det antas att samordningen av den ekonomiska politiken och konsekvensen och trovärdigheten i styrningen av den har ökat tack vare reformerna. Detta är synnerligen viktigt då man vill öka förtroendet för politiken i situationer där en ekonomisk och finansiell kris råder.