Statsbudgeten 2012

3. Budgetpropositionens ekonomisk-politiska utgångspunkter och mål

3.1. Finanspolitiken

Den internationella ekonomiska miljön i Finland präglas av osäkerhet. I Finland är de grundläggande faktorerna dock goda jämfört med de flesta andra länder, men Finlands ekonomi har sina kända utmaningar. Det är viktigt för Finland att landets ekonomiska konkurrenskraft förbättras och att förtroendet för den offentliga ekonomins förmåga att fullgöra sina skyldigheter i alla lägen upprätthålls. Ett konkret mål är att statens kreditvärdering ska bibehållas på den nuvarande, optimala nivån. Detta förordar en målmedveten och strikt finanspolitik i kombination med en återhållsam inhemsk kostnadsutveckling.

Regeringens mål är att före valperiodens slut få skuldsättningen inom statsfinanserna att börja minska klart i förhållande till den totala produktionen. Dessutom har regeringen förbundit sig att före valperiodens slut besluta om de åtgärder som behövs för att minska hållbarhetsunderskottet i den offentliga ekonomin. För att nå målen eftersträvar regeringen balans i statsfinanserna och en ökad ekonomisk tillväxt.

I sitt rambeslut preciserar regeringen åtgärderna, genom vilka statsfinansernas finansiella ställning förbättras med ca 2,5 miljarder euro före 2015. Utöver detta omfördelas utgifterna på sådana åtgärder som förbättrar grundskyddet och som främjar ekonomisk tillväxt och sysselsättning. Enbart dessa åtgärder räcker emellertid inte till för att balansera statsfinanserna och få skuldkvoten i statsfinanserna att börja minska. Enligt finansministeriets uppskattning kommer underskottet i statsfinanserna fortfarande att vara 2,8 % i förhållande till BNP år 2015. Om tillväxten blir snabbare och man lyckas nå sysselsättningsmålen kan resultatet däremot också vara ett underskott som är mindre än beräknat.

Hållbarhetsunderskottet i den offentliga ekonomin kan inte undanröjas endast genom finanspolitiska åtgärder. Strukturella åtgärder som främjar en högre sysselsättningsgrad, längre arbetskarriärer, bättre produktivitet, resultat och effektivitet inom den offentliga servicen och en högre tillväxtpotential är viktiga för att balansera statsfinanserna och för att få en snabbare tillväxt än beräknat och för att minska hållbarhetsunderskottet i den offentliga ekonomin.

Regeringen har som mål att höja sysselsättningsgraden till 72 % och att sänka arbetslöshetsgraden till 5 % före slutet av valperioden. För att målen ska nås förutsätts det att antalet personer som står utanför arbetslivet minskar betydligt och att största delen av de medborgare som kommer ut på arbetsmarknaden får arbete. I synnerhet arbetslöshetgradsmålet utgör en utmaning.

3.2. Den offentliga ekonomins hållbarhet på lång sikt

Under de senaste åren har befolkningsstrukturen i Finland börjat förändras i en mer ogynnsam riktning med tanke på den offentliga ekonomins finansiella bas. Befolkningen i arbetsför ålder (15—64 år) började minska år 2010. Enligt Statistikcentralens befolkningsprognos antas befolkningen i arbetsför ålder minska med drygt 130 000 personer under detta årtionde och börja öka igen först år 2030, främst tack vare invandring och en ökad nativitet. Bidragande orsaker till minskningen av försörjningskvoten (15—64-åringar i förhållande till personer som fyllt 65 år) är dels att de stora åldersklasserna åldras, dels att livslängden förväntas stiga. Dessa demografiska faktorer kommer att minska försörjningskvoten från nuvarande 26 % till 45 % år 2030.

Nedgången i befolkningen i arbetsför ålder kommer att minska arbetskraftspotentialen, vilket ser ut att leda till att den ekonomiska tillväxten i framtiden är helt beroende av en ökning av produktiviteten. Detta leder till en långsammare ekonomisk tillväxt, vilket är problematiskt med tanke på den offentliga ekonomins finansiella bas. Av befolkningen som är i arbetsför ålder måste en större andel än tidigare fås att stå till förfogande på arbetsmarknaden, vilket bl.a förutsätter att den strukturella arbetslösheten minskas målmedvetet.

Att den äldre befolkningen växer leder till att de offentliga utgifterna ökar märkbart under de kommande årtiondena. Pensionsutgifterna väntas stiga snabbt under 2010-talet. Livslängdskoefficienten lindrar dock i någon mån det utgiftstryck som den ökade livslängden för med sig. Hälso- och sjukvårdsutgifterna och utgifterna för omsorg börjar däremot öka kraftigt på 2020-talet då de stora åldersklasserna når ålderdomen.

Den offentliga ekonomins hållbarhet på lång sikt ställs på prov i fortsättningen när den ekonomiska tillväxten avtar och välfärdskostnaderna ökar. Situationen har förvärrats ytterligare av det underskott i den offentliga ekonomin och den ökade offentliga skuld som uppkommit i och med recessionen.

De omedelbara åtgärder som skrivits in i regeringsprogrammet stärker särskilt läget för statsfinanserna, men de räcker inte till för att minska hållbarhetsunderskottet i den offentliga ekonomin. På grund av detta måste man också i brådskande ordning inleda beredningen av sådana strukturella reformer genom vilka det är möjligt att nå hållbarhet på lång sikt. Målnivån bör då vara att i den offentliga ekonomin nå ett överskott på 4 % i förhållande till BNP.

Tablå 5. Befolkningens åldersstruktur 2010—2060 (1 000 personer)¹⁾

¹⁾ Källa: Statistikcentralens befolkningsprognos 2009, i fråga om 2010 förverkligad utveckling.

3.3. EU:s ekonomisk-politiska samordning

Samordningen av den ekonomiska politiken på EU-nivå har ställts inför nya utmaningar och krav i och med att den ekonomiska och finansiella krisen utvecklats till en skuldkris, som särskilt drabbat tre medlemsländer i euroområdet, nämligen Grekland, Irland och Portugal. Också IMF har aktivt deltagit i stödåtgärderna och i den villkorliga samordningen av politiken i anslutning till dem. Som finansieringsinstrument för länderna i euroområdet utvecklade man den temporära EFSF-mekanismen, vars uppgifter övertas av den permanenta Europeiska stabilitetsmekanismen, ESM, år 2013. Samtidigt har samordningen av den ekonomiska politiken utvecklats också på andra sätt.

Det finns två orsaker till förändringen i den ekonomisk-politiska miljön i Europa och euroområdet. Den ena är en kris som avslöjat de kopplingar och beroenden som finns mellan euroområdets länder och som särskilt syns på finansmarknaden. Den andra orsaken är Lissabonfördraget, där artikel 136 ger en möjlighet till större samordning mellan euroländerna. En ny rättslig grund har gjort det möjligt att skapa ny sekundärlagstiftning, som inte endast gäller stabilitets- och tillväxtpakten utan också i större omfattning den makroprudentiella tillsynen. Den nya lagstiftningen, som ännu delvis är under behandling, gäller direkt också medlemsstaternas budgetpolitik, eftersom kommissionens förslag till direktiv som gäller den nationella budgetramen förutsätter nya arrangemang och åtgärder också på nationell nivå. Reformen av stabilitets- och tillväxtpakten innebär att den förebyggande delen stärks. En liknande effekt har också möjligheterna att effektivare än tidigare tillämpa sanktioner mot medlemsländerna. En annan betydande reform hänför sig till operationaliseringen av skuldkriteriet, vilket man under lång tid sökt en lösning på. I samband med euroområdets skuldkris har man äntligen hittat en lösning på detta genom vilken samordningen i framtiden mer direkt än tidigare också kommer att gälla skuldutvecklingen.

Man har infört en s.k. europeisk planeringstermin, vilken flyttar tyngdpunkten inom samordningen alltmer mot ex ante-samordning såväl inom finanspolitiken (stabilitetspakten) som inom strukturpolitiken (Europa 2020). När det gäller tillsynen av den finansiella stabiliteten har klara framsteg gjorts när nya europeiska strukturer har inlett sin verksamhet. Till detta hänför sig också systemrisknämnden (ESRB) som verkar i anslutning till ECB och som för samman de centrala instanserna för att övervaka och bedöma gränsöverskridande stabilitetsrisker. Också statistikområdet har utvecklats, vilket haft som följd att de europeiska statistikmyndigheternas ställning och befogenheter inom medlemsstaterna har stärkts betydligt.

Till följd av alla dessa förändringar som skett på en mycket kort tid kan man konstatera att ramarna för den ekonomiska politiken inom EU och euroområdet har kompletterats väsentligt, vilket ger möjlighet att i framtiden ta tag i problem på ett mer effektivt sätt och dessutom avvärja dem på förhand. Svårigheten med att samordna politiken är att skillnaderna mellan länderna i euroområdet har blivit allt större under den senaste tiden. I en del medlemsstater har den ekonomiska tillväxten återhämtat sig märkbart och också prisutvecklingen har blivit snabbare. Samtidigt har vissa medlemsstater emellertid inte fått igång tillväxten på grund av avsaknaden av konkurrenskraft och andra svagheter, vilket försvårar möjligheterna att dra upp riktlinjer som gäller den ekonomiska politiken inom hela euroområdet. Att skuldkrisen förlängts och fördjupats har ökat trycket på att ta i bruk nya stödåtgärder, genom vilka en utvidgning av krisen kan förhindras. Detta gäller Grekland, vars ekonomiska nödläge inte ser ut att lätta. Om återhämtningen uppskjuts och en eventuell ny recession kommer blir det svårare att lösa skuldproblemen.