Hoppa till innehåll
Innehållsförteckning
     1. Sammanfattning
            Stabilitetspakten
   Siffertabell

Statsbudgeten 2005

3.6. EU:s ekonomisk-politiska koordineringPDF-versio

Koordineringen av den ekonomiska politiken på EU-nivå berör speciellt finanspolitiken, inom vilken behörigheten har fördelats mellan gemenskapen och medlemsstaterna. Inom den ekonomiska politikens övriga delområden strävar man efter att stärka den ekonomiska tillväxten och sysselsättningsutvecklingen med hjälp av gemensamma riktlinjer. Varje medlemsstat har makten och ansvaret när det gäller att fullfölja riktlinjerna.

Den finanspolitiska koordineringen

Under det gångna året försvagades budgetläget betydligt inom EU och i synnerhet i medlemsstaterna i euroområdet till stor del till följd av den långvariga lågkonjunkturen. Målen enligt stabilitets- och tillväxtpakten har inte uppnåtts, vilket har försvagat den gemensamma ekonomisk-politiska strategins trovärdighet och hotar att försvåra också uppnåendet av tillväxt- och sysselsättningsmålen.

Den vändning till det bättre som skett i den ekonomiska utvecklingen inverkar relativt långsamt på utsikterna för och balansen i den offentliga ekonomin. Därför har problemen i anslutning till genomförandet av stabilitets- och tillväxtpakten och uppnåendet av dess mål på medellång sikt — nära balans eller överskott — inte blivit mindre.

Underskottet i hela euroområdet uppgår till 2,7 % av bruttonationalprodukten år 2004. De nya medlemsstaterna har inte desto bättre utgångspunkter och deras offentliga ekonomi uppvisar ett genomsnittligt underskott på 5 % av bruttonationalprodukten år 2005. Dessa länder har lagt fram egna konvergensprogram där de binder sig till mångåriga saneringsprogram för den offentliga ekonomin så att alla länder har uppnått målet på 3 % fram till 2008. Vid anslutningen uppvisade den offentliga ekonomin i sex nya medlemsstater ett underskott som översteg referensramen på 3 % (ett s.k. alltför stort underskott) och rådet har gett dessa länder särskilda politiska rekommendationer för avhjälpande av situationen.

Stabilitetspakten

Debatten om verkställigheten av stabilitetspakten och en revidering av den har blivit livligare i synnerhet till följd av alltför stora underskott i de stora medlemsstaterna. Ett ännu allvarligare problem än underskott på kort sikt är att också de gemensamt uppställda hållbarhetsmålen har fjärmat sig. Tre medlemsstaters skuldsättning överstiger 100 % av bruttonationalprodukten. Dessutom har två stora länder — Tyskland och Frankrike — på nytt överskridit referensvärdet på 60 % för skuldkvoten och någon vändning till det bättre kan inte skönjas under dessa länders stabilitetsprogramperioder.

Anhopningen av svårigheter inom de offentliga ekonomierna är särskilt bekymmersam då de utmaningar som befolkningens stigande medelålder medför tvärtom skulle förutsätta att hållbarheten stärks. Befolkningsstrukturen i de nya medlemsstaterna ändras på samma sätt som i de gamla medlemsstaterna. Även om deras skuldsättning inte är på samma nivå som i de gamla medlemsstaterna, hotar också deras skuldsituation att bli sämre på grund av de stora underskotten i den offentliga ekonomin.

En förbättring av den offentliga ekonomins hållbarhet i EU-länderna förutsätter snabba ingrepp i den obalanserade utvecklingen och att målen på medellång sikt enligt stabilitetspakten uppnås.

EG-domstolen meddelade i juli 2004 beslut i en tvist mellan kommissionen och rådet som gällde Frankrikes och Tysklands alltför stora underskott. Beslutet klarlägger tolkningsfrågorna i anslutning till verkställigheten av stabilitets- och tillväxtpakten.

Samtidigt som det nya konstitutionella fördraget godkändes i slutet av juni 2004 fogades till det en resolution som framhäver att medlemsstaterna bör utnyttja högkonjunkturen för att stärka den offentliga ekonomin och sikta på överskott.

För Finlands del är målen enligt stabilitetspakten inte något problem eftersom våra egna mål är ännu mer krävande. Fastställandet av gemensamma mål stöder emellertid stabiliteten och hållbarheten i euroområdet och därför indirekt också den ekonomiska tillväxten och sysselsättningsutvecklingen i Finland. Därför är det viktigt att hålla fast vid de möjligheter att påverka som EU-samarbetet medför och att medverka till att alla medlemsstater följer de budgetlinjer enligt grundfördraget som alla stater har förbundit sig till.

Strategin för tillväxt och konkurrenskraft

Strukturpolitiken inom EU står också inför nya utmaningar. Unionens strategi för tillväxt och konkurrenskraft har inte framskridit enligt fastställda tidtabeller. Det problematiska med tanke på hållbarhetsmålen är att sysselsättningsgraden inom EU inte har stigit på det sätt som förutsätts i Lissabonstrategin. Detta beror delvis på den svaga ekonomiska tillväxten, men också på att arbetsmarknadsreformerna fördröjts.

Wim Kok-sysselsättningsgruppen, som Europeiska rådet tillsatte i mars 2003, rekommenderade att reformerna skulle påskyndas. Rekommendationerna har i mån av möjlighet beaktats i den europeiska sysselsättningsstrategin och i de linjer som gäller sysselsättningen. Hur rekommendationerna verkställs i de enskilda medlemsstaterna är dock den avgörande faktorn.

Vid sidan av arbetsmarknaden är en reform av produktmarknaden lika viktig. Finland har uppmanats förnya konkurrensmiljön och vidta åtgärder för att marknaderna skall fungera bättre.

Diskussionen om den europeiska strategin för tillväxt och konkurrenskraft och om den kommande översynen av den efter halva perioden torde komma i gång hösten 2004 också i rådet. I diskussionen söker man en lösning på hur strategins uppenbara eftersläpning kan tas in och hur åtgärder som stöder tillväxten och tillväxtpotentialen kan initieras. Den utmaning som skrevs ned i Lissabon år 2000 har inte alls blivit mindre under de gångna åren och de uppställda målen har inte förlorat sin betydelse. Strategin gäller nu både gamla och nya medlemsstater på samma sätt.

I samband med översynen av strategin efter halva perioden blir man tvungen att begrunda de verkningar en hårdare global konkurrens har på uppnåendet av unionens strategiska mål. Samtidigt bli man tvungen att bedöma hur förändringar i den globala ekonomin inverkar på Europeiska unionens utveckling. Med tanke på konkurrenskraften är det allt viktigare att den potentiella effektivitetsnytta som kan uppnås i synnerhet av att den inre marknaden utvecklas kan utnyttjas till fullo. De gemensamma målen för forskning och produktutveckling måste uppnås och förutsättningar sålunda skapas för en ökning av produktiviteten då arbetsinsatsens betydelse som en faktor som upprätthåller tillväxt med tiden blir mindre.