Statens budgetpropositioner
 


  Startsida  

  2020  

  2019  

  2018  

  2017  

  Tidigare budgetar 

  Anvisningar  

Finansministeriet    Suomi    
 
Innehållsförteckning
 Regeringens proposition till Riksdagen om statsbudgeten för 2005
   Allmän motivering
     1. Sammanfattning
     2. De ekonomiska utsikterna de närmaste åren
     3. Budgetpropositionens ekonomisk-politiska utgångspunkter och mål
          3.1. Finanspolitiska mål
          3.2. Den finanspolitiska linjen
          3.3. Skattepolitiken
          3.4. Utvecklande av den offentliga serviceproduktionen och produktiviteten inom förvaltningen
       3.5. Den offentliga ekonomins hållbarhet
       3.6. EU:s ekonomisk-politiska koordinering
     4. Budgetpropositionens inkomstposter
     5. Anslagen i budgetpropositionen
     6. Basservicebudgeten
     7. Statens resursförvaltning
     8. Fonder och affärsverk utanför statsbudgeten samt statens ägarpolitik
   Siffertabell
   Detaljmotivering

Statsbudgeten 2005

3. Budgetpropositionens ekonomisk-politiska utgångspunkter och målPDF-versio

Regeringen har uppställt som mål att minska arbetslösheten och öka sysselsättningen med 100 000 personer under regeringsperioden. Uppnåendet av sysselsättningsmålen har visat sig vara en större utmaning än väntat på grund av den lama ekonomiska utvecklingen. Regeringen avstår dock inte från sina mål på grund av detta, utan går i stället in för att dimensionera och inrikta åtgärderna enligt de förändrade förhållandena.

3.1. Finanspolitiska mål

Budgeterna för 2003 och 2004 har stött sysselsättningen genom skattesänkningar och välavvägda utgiftsökningar som stöder förutsättningarna för ekonomisk tillväxt. Med tanke på konjunkturutvecklingen är den ekonomiska politikens viktigaste uppgift att upprätthålla och förstärka det förtroende som uppnåtts på hemmamarknaden. Om den inhemska efterfrågan fortfarande hålls på hög nivå, finns det inget behov av nya stimulerande beslut. Politiken styrs i första hand av strukturella utvecklingsbehov.

Vid sidan av en minskning av arbetslösheten har tryggandet av förutsättningarna för ekonomisk tillväxt på längre sikt och därigenom av välfärdsstatens finansiella bas blivit en central utmaning för den ekonomiska politiken. Utan en stark ekonomisk tillväxt uppkommer en strukturell klyfta mellan utgiftsåtagandena och inkomsterna inom den offentliga ekonomin och denna klyfta kommer att vidga sig med tiden. I förhållanden där tillväxten är långsam blir också sysselsättningsutvecklingen och ökningen av hushållens inkomster svag.

Det håller på att bli allt svårare att upprätthålla den ekonomiska tillväxten eftersom utbudet på arbete minskar i takt med att befolkningens åldersstruktur försvagas.

I syfte att sätta fart på den ekonomiska tillväxten måste utbudet på arbetskraft stärkas genom att det relativa arbetskraftstalet höjs i alla åldersgrupper, och bättre förutsättningar skapas för en ökning av produktiviteten. Vid sidan av att man värnar om utbildningen och förutsättningarna för forskning och utveckling är det viktigt att skattebördan minskas så att incitamenten att utveckla kunnandet kan förbättras.

Samtidigt måste ökningen av de offentliga utgifterna anpassas till en tillväxtutsikt som är svagare än under tidigare årtionden. Det utgiftstryck som befolkningens stigande medelålder medför kan minskas genom att den genomsnittliga pensioneringsåldern höjs och produktiviteten inom det offentliga servicesystemet förbättras. Om utgiftstrycken till följd av befolkningens stigande medelålder inte kan stävjas, måste man vara mycket återhållsam när det gäller andra utgiftsökningar de närmaste åren och årtiondena. En återhållsam utgiftslinje behövs också för att de skattesänkningar som stärker tillväxtförutsättningarna och sysselsättningen skall kunna finansieras.

3.2. Den finanspolitiska linjen

En förutsättning för att den offentliga ekonomins hållbarhet skall kunna tryggas är att statsskulden sjunker i proportion till bruttonationalprodukten, med undantag för konjunkturmässiga avvikelser. För att säkerställa detta är regeringens mål att statsfinanserna i slutet av valperioden är i balans enligt nationalräkenskaperna. I den offentliga ekonomin i dess helhet uppstår härvid ett överskott på ca 3 % i proportion till bruttonationalprodukten.

Statsfinanserna uppvisade ett litet överskott år 2003 trots den långsamma ökningen av totalproduktionen och inkomstskattelättnaderna, då hushållens snabbt ökade konsumtion och bostadsinvesteringarna som motvikt till den svaga exportefterfrågan breddade skattebasen. Tack vare den fortsatta starka, ökande inhemska efterfrågan kommer statsfinanserna att vara nästan i balans också år 2004 och 2005.

Statsskulden ökade år 2003 i förhållande till bruttonationalprodukten på grund av tekniska ändringar i anslutning till förvaltningen av den, men år 2004 och 2005 kommer skuldkvoten igen att minska.

Den osäkerhet som gäller den ekonomiska tillväxtens styrka, sysselsättningsutvecklingen och skattekonkurrenstrycken samt behovet av beredskap med tanke på befolkningens stigande medelålder framhäver betydelsen av en långsiktig och konsekvent finanspolitik. Uppnåendet av balans i statsfinanserna, vilket ställts som mål, kräver en stram utgiftspolitik.

För att den eftersträvade utgiftsutvecklingen skall kunna uppnås har det i regeringsprogrammet införts en bindande linje som styr budgetekonomins utgiftsutveckling under hela regeringsperioden. Under valperioden ökas statens utgifter med 1,12 miljarder euro enligt nivån år 2007 jämfört med de utgiftsramar som godkändes i februari 2003. Tilläggsbudgeterna omfattas också av ramförfarandet så att samtliga budgeterade anslag inte överskrider det årliga utgiftstaket. Utanför ramarna faller de utgifter för utkomstskyddet för arbetslösa som direkt är beroende av sysselsättningsutvecklingen, budgetöverföringarna till Folkpensionsanstalten och bostadsbidragen samt ränteutgifterna.

De begränsade tilläggsresurserna inom den offentliga ekonomin inriktas på ett så effektivt sätt som möjligt med tanke på en bättre sysselsättningsutveckling och därigenom en större ekonomisk tillväxtpotential. För påskyndande av den ekonomiska tillväxten och förbättrande av sysselsättningssituationen har det i regeringsprogrammet avtalats om en betydande tilläggssatsning på den offentliga finansieringen av forskning och produktutveckling.

I syfte att höja sysselsättningsgraden och minska den strukturella arbetslösheten fortsätter den strukturella reformen av den offentliga arbetskraftsservicen genom en utökning av de servicecenter för arbetskraft som skall utgöra ett sakkunnignätverk bestående av myndigheter på regional och lokal nivå samt övriga serviceproducenter. Användningen av arbetsmarknadsstöd som en aktiv stödform utökas och volymen av de aktiva programmen för dem som får arbetsmarknadsstöd höjs avsevärt. Målet är en modell där ett villkor för arbetsmarknadsstöd är att stödtagaren deltar i aktiva åtgärder efter att ha varit arbetslös en viss tid.

Regeringen har med sitt rambeslut fastslagit ett noggrant program för utveckling av välfärdsservicen och inkomstöverföringarna, genom vilket tilläggsresurserna inriktas så noggrant som möjligt på de viktigaste utvecklingsobjekten. Genom den pensionsreform som träder i kraft den 1 januari 2005 eftersträvar man att sporra äldre arbetstagare att fortsätta arbeta så att pensioneringsåldern, som nu är 59 år, skulle stiga med 2—3 år. Ålderpensionsåldern blir flexibel så att pensionsskyddet blir bättre om pensioneringen skjuts fram.

3.3. Skattepolitiken

Främjande av ekonomisk tillväxt och sysselsättning är centrala motiv inom skattepolitiken. Med ett internationellt konkurrenskraftigt skattesystem som sporrar till arbete kan man tillsammans med andra åtgärder som har samma mål trygga en hög sysselsättningsgrad och de skatteintäkter som förutsätts för en hållbar finansiering av välfärdstjänsterna också på lång sikt.

I de skattelösningar som regeringen fattat har man berett sig på en hårdare internationell skattekonkurrens och särskilt på smalare rörliga skattebaser. Den genomförda företags- och kapitalskattereformen säkerställer att företagsbeskattningen i Finland både med tanke på skattesatsens nivå och skattebasens bredd är konkurrenskraftig. Reformen gynnar dessutom särskilt företag som vill expandera. Den lindring av beskattningen av alkoholprodukter som genomfördes år 2004 tryggar till stor del att skattebasen för dessa produkter kan behållas inom landet efter EU:s utvidgning. Tyngdpunkten för skattelättnaderna när det gäller förvärvsinkomster är av sysselsättningsorsaker lagd på beskattningen av arbete och särskilt på beskattningen av små- och medelinkomsttagarnas förvärvsinkomster.

Figur 4. Offentliga samfunds skatteinkomster, % av BNP

Den hårda beskattningen av arbete är till förfång för stigande företagsamhet och sysselsättning inom servicesektorn på hemmamarknaden. En lindring av beskattningen stöder den höjning av sysselsättningsgraden som är nödvändig för att finansieringen av välfärdstjänsterna och inkomstöverföringarna skall kunna tryggas.

Trots att beskattningen av arbete lindrats är löntagarnas skattebörda fortfarande stor. Den höga skattekilen — inkomstskattens, socialskyddsavgifternas och konsumtionsskatternas andel av arbetskraftskostnaderna — minskar sysselsättningen och också incitamenten att öka kunnandet och det mänskliga kapitalet. Då räcker det inte enbart med utbud av god utbildning för att garantera att mångsidigt kunnande kommer till och stannar kvar i Finland.

En minskning av skattekilen är en bestående utmaning för de närmaste åren och decennierna. Att möta utmaningen blir allt svårare i och med att befolkningens åldersstruktur försvagas och den belastning som arbetspensionsavgifterna utgör ökar. En lindring av den skattebörda som berör lönerna förutsätter att inkomstbeskattningen kan sänkas mer än vad arbetspensionsavgifterna stiger.

Som motvikt till lättnaderna behövs det strukturella reformer som syftar till att höja sysselsättningsgraden och minska arbetslösheten samt en stark satsning på rambeslutet så att ett strukturellt underskott inte uppkommer i den offentliga ekonomin. Eftersom skattesänkningarna inte finansierar sig själva, måste de kopplas till andra reformer och en moderat löneutveckling för att balansen i den offentliga ekonomin skall kunna tryggas. Som ett led i ett konsekvent reformprogram kan skattesänkningarna stärka balansen i den offentliga ekonomin på lång sikt.

Regeringen är beredd att med egna åtgärder stödja uppkomsten av en inkomstuppgörelse. Till en moderat löneuppgörelse kan skattelättnader som stöder löntagarnas köpkraft kopplas. Regeringen bedömer situationen på arbetsmarknaden i slutet av året och kompletterar utgående från denna bedömning den budgetproposition som överlämnats till riksdagen.

3.4. Utvecklande av den offentliga serviceproduktionen och produktiviteten inom förvaltningen

För att en balanserad offentlig ekonomi skall kunna tryggas på längre sikt måste inkomstöverföringspolitiken revideras, inkomstöverföringarna fördelas noggrannare samt den offentliga sektorn dimensioneras rätt och vissa uppgifter prioriteras. Resurser måste gå att överföra från ett uppgiftsområde till ett annat på det sätt som förändringarna i befolkningens åldersstruktur och i regionstrukturen samt de nya prioriteringarna när det gäller servicebehoven förutsätter. Produktiviteten och effektiviteten inom den offentliga serviceproduktionen och förvaltningen måste förbättras.

Den offentliga serviceproduktionen har god kvalitet och effektivitet inom de olika uppgiftsområdena både i internationella jämförelser och utgående från deras åsikter som använder tjänsterna. Förvaltningsreformerna under det senaste decenniet har främjat effektiviteten. Enligt statistiken och olika undersökningar sjunker produktiviteten inom den offentliga serviceproduktionen dock hela tiden eller hålls oförändrad. Med samma resurser får man mindre tjänster år för år och tilläggsresurser medför inte en motsvarande ökning av serviceproduktionen.

Att öka produktiviteten är den viktigaste utmaningen inom hela samhällsekonomin de närmaste decennierna. Eftersom Finland har en omfattande offentlig servicesektor blir produktiviteten inom den offentliga serviceproduktionen en central fråga med tanke på såväl produktivitetsutvecklingen inom hela samhällsekonomin som balansen i den offentliga ekonomin.

Regeringsprogrammets mål är en planerad och bevislig ökning av produktiviteten när det gäller den offentliga servicen och förvaltningen samt dito utnyttjande av produktivitetsnyttan. I regeringens åtgärdsprogram som gäller produktiviteten inleds reformer i syfte att öka produktiviteten och i budgetpropositionen ingår ett anslag för stöd för produktivitetsinvesteringar. Det går att göra den allmänna förvaltningen av offentliga organisationer, förvaltningens stödtjänster, upphandlingen samt administrationen av lokaler avsevärt mycket effektivare. Regeringen har initierat reformer inom statsförvaltningen med detta som mål. Det behövs reformer som förbättrar produktiviteten inom den kommunala sektorn för att produktiviteten inom hela den offentliga ekonomin skall kunna höjas.

En förutsättning för att produktiviteten inom den offentliga serviceproduktionen skall börja öka är att serviceproduktionens strukturer och verksamhetsmetoderna inom den revideras. När det gäller produktiviteten är skillnaderna mellan de serviceproducerande organisationerna fortsättningsvis rätt stora. Enbart ett omfattande ibruktagande av redan tillgängliga effektivare verksamhetsmetoder och strukturer skulle öka produktiviteten inom serviceproduktionen betydligt och frigöra resurser för nya behov. För att effektivare verksamhetsmetoder skall börja användas bör uppgifterna om produktiviteten och effektiviteten inom den offentliga servicen vara offentliga och de bör öppet användas som ett redskap för styrningen. De statliga utvecklingscentralernas och forskningsinstitutens omfattande satsning måste i högre grad inriktas på att stöda produktivitet, effektivitet, innovationer och nya produktionsstrukturer och produktionsmetoder.

Produktiviteten kan förbättras genom en övergång från producentcentrerad service till kundcentrerad service och genom att kunderna styrs till kostnadseffektiva servicekanaler. Anskaffningen av service och stödtjänster av utomstående serviceproducenter stöder en ökning av produktiviteten och innovationer samt sysselsättningen och företagsamheten i servicebranscherna. Utvecklandet av produktiviteten inom den basservice som kommunerna tillhandahåller behandlas närmare i samband med granskningen av basservicebudgeten i avsnitt 6.2.

3.5. Den offentliga ekonomins hållbarhet

Finlands tillväxtutsikter begränsas av att utbudet på arbete kommer att minska redan inom de närmaste åren. Från och med nästa decennium grundar sig den ekonomiska tillväxten, utan någon betydande invandring, enbart på ökad produktivitet. Samtidigt börjar trycken på de offentliga utgifterna hopa sig. Även om överskottet i den offentliga ekonomin kan stiga något i mitten av detta decennium på grund av att den ekonomiska tillväxten återhämtar sig och arbetslösheten sjunker, börjar trycket på en ökning av pensions- och serviceutgifterna i anslutning till befolkningens stigande medelålder störa balansen inom den offentliga ekonomin senast i slutet av decenniet.

Utsikterna för den närmaste framtiden

I samband med det rambeslut för statsfinanserna som fattades i mars 2004 bedömde man att överskottet inom den offentliga ekonomin skulle stiga till 2½ % i slutet av regeringsperioden. Uppskattningen grundade sig på det antagandet att den genomsnittliga ekonomiska tillväxten är 2½ % och att statens utgiftsram förverkligas oförändrad. Beträffande beskattningen av lönerna antog man att sådana ändringar årligen görs i skattegrunderna vilka hindrar att beskattningen skärps då förvärvsnivån i genomsnitt stiger. Kalkylen utgick också från att kommunernas och socialskyddsfondernas ekonomi blir något bättre.

Verkningarna av att befolkningens medelålder stiger syns till fullo i den offentliga ekonomin först efter ramperioden 2005—2008. Pensioneringarna förutspås öka kraftigt i början av nästa decennium, men det uppkommer tryck på en ökning av arbetspensionsavgifterna redan detta decennium. Om den skattebörda som omfattar lönerna inte utökas och om inkomstbeskattningen lindras i överensstämmelse med arbetspensionsavgiftsökningen, hotar statsfinanserna att med nuvarande utgiftsåtaganden uppvisa ett strukturellt underskott som småningom blir allt större.

I förhållanden där statsfinanserna försvagas är också kommunernas ekonomi och de välfärdstjänster som de ansvarar för hotade. Endast om utgiftsökningen begränsas och skattebasen breddas genom att den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen stärks kan den offentliga ekonomin åter föras in på en stabil väg också på längre sikt. På grund av de negativa sysselsättningsverkningarna kan balansen inte stärkas genom att inkomstbeskattningen skärps.

Trots trycken de närmaste åren och årtiondena är läget inom den offentliga ekonomin i Finland gott i en europeisk jämförelse. Enligt EU-kommissionens bedömningar är överskottskvoten inom den offentliga ekonomin alltjämt den högsta bland EU-länderna, inbegripet också de nya medlemsländerna. Som det nu ser ut klarar Finland väl av att fullgöra förpliktelserna enligt stabilitets- och tillväxtpakten. Det bör dock observeras att överskottet enbart grundar sig på arbetspensionsfondernas överskott.

Överskottskvoten inom den offentliga ekonomin har minskat med över fem procentenheter sedan år 2000. En del av förändringen beror på att exceptionella faktorer faller bort, en del på att den ekonomiska tillväxten blivit långsammare, men en betydande del av förändringen utgörs tydligt av en strukturell försämring av balansen.

Arbetspensionsfonderna som buffert

Trots att staten tagit nya lån sjunker den offentliga skulden i förhållande till totalproduktionen alltjämt de närmaste åren, men betydligt långsammare än på 1990-talet och i början av 2000-talet. Enligt dagens bedömning ligger statens skuldsättning fortfarande kring 40 % i början av nästa decennium, dvs. den är fyrfaldig jämfört med nivån före depressionen på 1990-talet. Då statens skuldsättning så som det nu ser ut inte kan återföras till sin historiska nivå, är de insamlade arbetspensionsfonderna den enda bufferten med hjälp av vilken man skapat beredskap för kostnaderna till följd av att åldersstrukturen försvagas kraftigt.

De största utmaningarna för den offentliga ekonomin återfinns inom utgiftspolitiken. Förväntningarna när det gäller servicevolymen och kvaliteten på servicen ökar utgiftstrycken inom nästan alla förvaltningsområden, men det är i synnerhet social- och hälsovårdstjänsterna i anslutning till befolkningens stigande medelålder och pensionsutgifterna som är de centrala.

Fonderingen av arbetspensionerna stärks i och med att man bereder sig på de ökande pensionsutgifterna då befolkningen blir äldre. I det pensionsavtal som ingicks år 2002 beslöt man öka fonderingen av pensioner för en viss tid från och med år 2003. Detta innebär tryck på en höjning av såväl arbetstagarnas som arbetsgivarnas arbetspensionsavgifter. I relation till totalproduktionen stiger socialskyddsavgifterna med närmare ½ procentenhet före år 2008. Socialskyddsfondernas överskott väntas därför vara ca 3 % i relation till totalproduktionen de närmaste åren.

Den offentliga ekonomins balans på lång sikt

I hela Europa stiger befolkningens medelålder snabbast i Finland och befolkningen i arbetsför ålder (20—64-åringar) börjar minska i början av 2010-talet. Arbetskraftsvolymen börjar minska redan före det, om inte åldersgrupperna med de äldsta arbetstagarna deltar i arbetet i betydligt större utsträckning. Det är en snabb och bestående förändring. Fram till år 2020 beräknas befolkningen i arbetsför ålder minska med sammanlagt 175 000 personer. Minskningen fortgår också därefter så att antalet personer i arbetsför ålder är mer än 500 000 mindre år 2050 än i dag. Med hjälp av en aktiv invandringspolitik kan man lindra men inte lösa de problem som hänför sig till befolkningens åldersstruktur och arbetskraften.

Problemet när det gäller åldersstrukturen tillspetsas av att de yngre åldersklasserna blir mindre. Enligt prognoserna minskar antalet unga (0—19-åringar) med 115 000 personer fram till år 2020. Den åldersklass som blir större är pensionärerna (över 65-åringar) och deras antal ökar med ca 380 000 personer fram till år 2020. År 2017 överstiger antalet seniorer första gången antalet unga personer. När det gäller åldringarna nästan fördubblas försörjningskvoten på tjugo år. När det nu per en senior finns fyra personer i arbetsför ålder, finns det bara två år 2030. Den totala försörjningskvoten förblir dock oförändrad ännu detta årtionde på grund av att de yngre åldersklasserna blir mindre.

Befolkningens stigande medelålder och den minskande andelen befolkning i arbetsför ålder innebär sämre tillväxtmöjligheter för samhällsekonomin och därmed också sämre möjligheter att finansiera den offentliga ekonomin. Tillsammans med de övriga EU-länderna håller Finland på att gå in i en period med långsam ekonomisk tillväxt som kommer att bli permanent då produktionen kan tillväxa bara om produktiviteten av arbetet ökar när arbetskraftsvolymen börjar minska. Enligt bedömningarna kan produktionens trendtillväxt bli hälften mindre jämfört med tidigare på grund av att befolkningens medelålder stiger. Enligt de kalkyleringsantaganden som EU-länderna gemensamt har godkänt kommer tillväxttakten i Finland att sjunka till 1,5 %, i EU-15 länderna till 1,0 % och i Japan till 0,5 % per år fram till år 2030.

Samtidigt som den ekonomiska tillväxten blir långsammare ökar trycken på de offentliga utgifterna kännbart. Den största utmaningen gäller finansieringen av pensioner och vårdtjänster för åldringar. Den sammanlagda andelen av dessa utgifter i proportion till nationalprodukten beräknas öka med 6—7 procentenheter fram till år 2040. Utgiftsinbesparingarna till följd av att de yngre åldersklasserna blir mindre blir rätt små. Ytterligare inbesparingar är möjliga inom undervisningen, om utbildningstiderna kan förkortas. Samtidigt kunde också utbudet på arbetskraft ökas. Sedan 1970-talet har den genomsnittliga utbildningstiden förlängts med ett år på tio år och är nu en tredjedel längre än för trettio år sedan.

Tablå 5. Offentliga utgifter som är beroende av befolkningens åldersstruktur, % av bruttonationalprodukten1)

 200020102020203020402050
       
Pensioner10,711,713,314,714,614,5
Hälsovård4,64,95,25,65,75,8
Långtidsvård1,61,92,22,73,33,3
Undervisning6,15,75,65,65,55,4
Sammanlagt23,024,226,328,629,129,0

1) Källa: Finansministeriet, EU:s ekonomisk-politiska kommitté

När det gäller välfärdstjänsterna beror utgiftsutvecklingen inte enbart på befolkningens stigande medelålder, utan i avgörande grad också på hur kostnadseffektivt kommunerna kan ordna utbildningstjänster och social- och hälsovårdstjänster de kommande åren. Den offentliga serviceproduktionen måste bli effektivare för att kvaliteten på tjänsterna skall kunna tryggas då behovet av tjänster ökar i och med att befolkningens medelålder stiger.

Det är svårt att förutspå den offentliga ekonomins utveckling på lång sikt, men de kalkyler som visar utgiftstrycket ger en oroväckande bild av utvecklingstrenden. Även om den s.k. baskalkylen utgår från att sysselsättningsgraden fram till år 2030 stiger till 72½ % — med hela 5 procentenheter jämfört med nivån nu — vilar den offentliga ekonomin inte på en hållbar grund enligt baskalkylen.

I kalkylen hålls skattegraden på 44 % hela den aktuella perioden, dvs. det antas att inkomstbeskattningen lindras i överensstämmelse med höjningen av APL-premierna. Då uppvisar den offentliga ekonomin överskott tack vare arbetspensionsfonderna fram till 2025, varefter underskottet snabbt börjar öka. Statens och kommunernas ekonomi uppvisar underskott under hela den aktuella perioden. Med tiden ökar underskottet så att kommunernas och statens sammanlagda skuld överstiger bruttonationalprodukten fram till 2050.

Tablå 6. Den offentliga ekonomin 2010—2050, % av BNP

 20102020203020402050
      
Baskalkyl     
Överskott2,61,7-0,9-2,5-4,0
Bruttoskuld43415172101
Finansieringstillgångar, netto1)2436273-27
      
Målkalkyl     
Överskott4,35,43,93,53,4
Bruttoskuld384-18-27-33
Finansieringstillgångar, netto1)2765879396

1) Finansieringstillgångar minus bruttoskulden

Den målkalkyl som uppgjorts vid sidan av baskalkylen utgår från att sysselsättningsgraden stiger till 75 % fram till 2015 och håller sig på den nivån fram till 2050. Enligt kalkylen kan de ökande offentliga välfärdsutgifterna då finansieras och en hållbar offentlig ekonomi tryggas.

Kalkyler som sträcker sig årtionden fram i tiden och hänför sig till stora förändringar i befolkningen och ekonomin är förknippade med betydande osäkerhetsmoment. Med beaktande av dem är det inte avgörande om målet med 100 000 nya arbetsplatser uppnås precis år 2007 eller om sysselsättningsgraden är exakt 75 % när nästa regeringsperiod går ut. Det väsentliga är däremot att sysselsättningen kan höjas på ett betydande och hållbart sätt.

3.6. EU:s ekonomisk-politiska koordinering

Koordineringen av den ekonomiska politiken på EU-nivå berör speciellt finanspolitiken, inom vilken behörigheten har fördelats mellan gemenskapen och medlemsstaterna. Inom den ekonomiska politikens övriga delområden strävar man efter att stärka den ekonomiska tillväxten och sysselsättningsutvecklingen med hjälp av gemensamma riktlinjer. Varje medlemsstat har makten och ansvaret när det gäller att fullfölja riktlinjerna.

Den finanspolitiska koordineringen

Under det gångna året försvagades budgetläget betydligt inom EU och i synnerhet i medlemsstaterna i euroområdet till stor del till följd av den långvariga lågkonjunkturen. Målen enligt stabilitets- och tillväxtpakten har inte uppnåtts, vilket har försvagat den gemensamma ekonomisk-politiska strategins trovärdighet och hotar att försvåra också uppnåendet av tillväxt- och sysselsättningsmålen.

Den vändning till det bättre som skett i den ekonomiska utvecklingen inverkar relativt långsamt på utsikterna för och balansen i den offentliga ekonomin. Därför har problemen i anslutning till genomförandet av stabilitets- och tillväxtpakten och uppnåendet av dess mål på medellång sikt — nära balans eller överskott — inte blivit mindre.

Underskottet i hela euroområdet uppgår till 2,7 % av bruttonationalprodukten år 2004. De nya medlemsstaterna har inte desto bättre utgångspunkter och deras offentliga ekonomi uppvisar ett genomsnittligt underskott på 5 % av bruttonationalprodukten år 2005. Dessa länder har lagt fram egna konvergensprogram där de binder sig till mångåriga saneringsprogram för den offentliga ekonomin så att alla länder har uppnått målet på 3 % fram till 2008. Vid anslutningen uppvisade den offentliga ekonomin i sex nya medlemsstater ett underskott som översteg referensramen på 3 % (ett s.k. alltför stort underskott) och rådet har gett dessa länder särskilda politiska rekommendationer för avhjälpande av situationen.

Stabilitetspakten

Debatten om verkställigheten av stabilitetspakten och en revidering av den har blivit livligare i synnerhet till följd av alltför stora underskott i de stora medlemsstaterna. Ett ännu allvarligare problem än underskott på kort sikt är att också de gemensamt uppställda hållbarhetsmålen har fjärmat sig. Tre medlemsstaters skuldsättning överstiger 100 % av bruttonationalprodukten. Dessutom har två stora länder — Tyskland och Frankrike — på nytt överskridit referensvärdet på 60 % för skuldkvoten och någon vändning till det bättre kan inte skönjas under dessa länders stabilitetsprogramperioder.

Anhopningen av svårigheter inom de offentliga ekonomierna är särskilt bekymmersam då de utmaningar som befolkningens stigande medelålder medför tvärtom skulle förutsätta att hållbarheten stärks. Befolkningsstrukturen i de nya medlemsstaterna ändras på samma sätt som i de gamla medlemsstaterna. Även om deras skuldsättning inte är på samma nivå som i de gamla medlemsstaterna, hotar också deras skuldsituation att bli sämre på grund av de stora underskotten i den offentliga ekonomin.

En förbättring av den offentliga ekonomins hållbarhet i EU-länderna förutsätter snabba ingrepp i den obalanserade utvecklingen och att målen på medellång sikt enligt stabilitetspakten uppnås.

EG-domstolen meddelade i juli 2004 beslut i en tvist mellan kommissionen och rådet som gällde Frankrikes och Tysklands alltför stora underskott. Beslutet klarlägger tolkningsfrågorna i anslutning till verkställigheten av stabilitets- och tillväxtpakten.

Samtidigt som det nya konstitutionella fördraget godkändes i slutet av juni 2004 fogades till det en resolution som framhäver att medlemsstaterna bör utnyttja högkonjunkturen för att stärka den offentliga ekonomin och sikta på överskott.

För Finlands del är målen enligt stabilitetspakten inte något problem eftersom våra egna mål är ännu mer krävande. Fastställandet av gemensamma mål stöder emellertid stabiliteten och hållbarheten i euroområdet och därför indirekt också den ekonomiska tillväxten och sysselsättningsutvecklingen i Finland. Därför är det viktigt att hålla fast vid de möjligheter att påverka som EU-samarbetet medför och att medverka till att alla medlemsstater följer de budgetlinjer enligt grundfördraget som alla stater har förbundit sig till.

Strategin för tillväxt och konkurrenskraft

Strukturpolitiken inom EU står också inför nya utmaningar. Unionens strategi för tillväxt och konkurrenskraft har inte framskridit enligt fastställda tidtabeller. Det problematiska med tanke på hållbarhetsmålen är att sysselsättningsgraden inom EU inte har stigit på det sätt som förutsätts i Lissabonstrategin. Detta beror delvis på den svaga ekonomiska tillväxten, men också på att arbetsmarknadsreformerna fördröjts.

Wim Kok-sysselsättningsgruppen, som Europeiska rådet tillsatte i mars 2003, rekommenderade att reformerna skulle påskyndas. Rekommendationerna har i mån av möjlighet beaktats i den europeiska sysselsättningsstrategin och i de linjer som gäller sysselsättningen. Hur rekommendationerna verkställs i de enskilda medlemsstaterna är dock den avgörande faktorn.

Vid sidan av arbetsmarknaden är en reform av produktmarknaden lika viktig. Finland har uppmanats förnya konkurrensmiljön och vidta åtgärder för att marknaderna skall fungera bättre.

Diskussionen om den europeiska strategin för tillväxt och konkurrenskraft och om den kommande översynen av den efter halva perioden torde komma i gång hösten 2004 också i rådet. I diskussionen söker man en lösning på hur strategins uppenbara eftersläpning kan tas in och hur åtgärder som stöder tillväxten och tillväxtpotentialen kan initieras. Den utmaning som skrevs ned i Lissabon år 2000 har inte alls blivit mindre under de gångna åren och de uppställda målen har inte förlorat sin betydelse. Strategin gäller nu både gamla och nya medlemsstater på samma sätt.

I samband med översynen av strategin efter halva perioden blir man tvungen att begrunda de verkningar en hårdare global konkurrens har på uppnåendet av unionens strategiska mål. Samtidigt bli man tvungen att bedöma hur förändringar i den globala ekonomin inverkar på Europeiska unionens utveckling. Med tanke på konkurrenskraften är det allt viktigare att den potentiella effektivitetsnytta som kan uppnås i synnerhet av att den inre marknaden utvecklas kan utnyttjas till fullo. De gemensamma målen för forskning och produktutveckling måste uppnås och förutsättningar sålunda skapas för en ökning av produktiviteten då arbetsinsatsens betydelse som en faktor som upprätthåller tillväxt med tiden blir mindre.