Hoppa till innehåll
  Svara på användarenkäten om denna webbplatsen och bidra till utvecklingen av en ny webbplats med information om statsbudgeten. Gå till enkäten via denna länk.

Statsbudgeten 2004

3.3 Den offentliga
ekonomins stabilitetPDF-versio

Under detta decennium uppnår den största delen av de stora ålderskategorierna den genomsnittliga åldern för pensionering. Sysselsättningsgraden och samhällsekonomin måste höjas så att utbudet av den minskande arbetskraften inte blir ett hinder för den ekonomiska tillväxten. Regeringsprogrammet skall genomföras så att åtgärderna på bästa möjliga sätt stöder huvudmålet, att öka sysselsättningen.

Målet regeringen ställt upp att öka sysselsättningen med minst 100 000 personer före slutet av valperioden förutsätter att sysselsättningsgraden vänder uppåt och ökar i fortsättningen med närmare en procentenhet per år. Denna tillväxt skulle motsvara den genomsnittliga ökningstakten för åren 1995—2001.

För att uppnå målet för sysselsättningsgraden borde sysselsättningen ökas i alla ålderskategorier med tyngdpunkten klart lagd på bättre sysselsättning för unga och äldre. Detta är nödvändigt också för att uppnå balans i statsekonomin, sänka skuldsättningen och trygga finansieringen av välfärdstjänster.

Regeringens ekonomiska politik, som siktar på att stärka den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen, grundar sig på att stärka kunnandet, företagsamheten och de övriga tillväxtförutsättningarna. I nyckelställning när det gäller att förbättra produktiviteten och konkurrensförmågan är främjandet av forskning och produktutveckling, höjande av utbildningsnivån, stödjande av en stabil ekonomisk utveckling och förtjänstutveckling samt utvecklande av effektiviteten inom den offentliga sektorn. För att höja produktiviteten inom den privata och offentliga sektorn är det nödvändigt att allt snabbare och på bredare bas använda de nya tekniska applikationerna.

Hur den offentliga ekonomin påverkas av den åldrande befolkningen

Den överlägset viktigaste utmaningen i framtiden är att befolkningen blir allt äldre och det ökar ansvaret för den offentliga ekonomin. Finlands befolkning åldras snabbast i Europa fram till 2030. Den arbetsföra befolkningen (20—64 år) börjar minska 2010. Detta har inte skett i Finland under de två senaste seklen annat än i undantagsfall.

Fram till 2030 beräknas det att den arbetsföra befolkningen minskar med så många som 330 000 personer, medan det under samma tid beräknas att befolkningen i pensionsåldern, över 65 år, ökar med 540 000 personer. Som en följd av detta nästan fördubblas försörjningskvoten av åldringar fram till 2030.

Figur 2. Ändringen i befolkningens åldersstruktur (1 000 personer)


Tablå 5. Försörjningskvoten av åldringar, personer över 65 år i proportion till befolkningen i arbetsför ålder (20—64 år), % Tablå 6. Nationalproduktens genomsnittliga tillväxttakt per år, % Tablå 7. Effekten av befolkningens åldersstruktur på offentliga utgifter, % av bruttonationalprodukten

Den starka tillväxten av mängden befolkning i pensionsålder beror på att de stora ålderskategorierna uppnår pensionsåldern samt av att livslängden ökas. Fram till 2050 väntas finländarnas livslängd öka med nästan 5 år från den nuvarande.

Tablå 5. Försörjningskvoten av åldringar, personer över 65 år i proportion till
befolkningen i arbetsför ålder (20—64 år), %

2000 2010 2020 2030 2040 2050
24,8 28,4 39,8 47,4 47,4 48,2

Den minskande andelen befolkning i arbetsför ålder innebär svagare möjligheter till finansiering av samhällsekonomins tillväxt och den offentliga ekonomin. Risken är att Finland med de andra EU-länderna övergår mera bestående till en epok av långsammare ekonomisk tillväxt. När mängden arbetskraft börjar sjunka kan produktionen tillväxa bara på grund av en ökning i produktiviteten.

Tablå 6. Nationalproduktens genomsnittliga tillväxttakt per år, %

  1900—2006 2007—2020 2021—2030 2031—2040 2041—2050
Sysselsatt 0,51) -0,2 -0,4 -0,3 -0,3
Produktivitet 2,7 2,1 1,75 1,75 1,75
BNP 3,2 1,9 1,4 1,5 1,5

1) Arbetade timmar

Den åldrande befolkningen innebär dessutom ökat tryck på de offentliga utgifterna. Enligt prognoserna växer pensions- och vårdutgifterna snabbast i framtiden. Enligt beräkningar sammanställda för EU:s ekonomiskpolitiska kommitté ökar den sammanlagda andelen av dessa utgifter i proportion till bruttonationalprodukten med 6—7 procentenheter fram till 2040.

Tablå 7. Effekten av befolkningens åldersstruktur på offentliga utgifter,
% av bruttonationalprodukten

  2000 2010 2020 2030 2040 2050
Pensioner 10,7 11,7 13,3 14,7 14,6 14,5
Hälsovård 4,6 4,9 5,2 5,6 5,7 5,8
Långtidsvård 1,6 1,9 2,2 2,7 3,3 3,3
Sammanlagt 16,9 18,5 20,7 23,0 23,6 23,6

I Finland åldras befolkningen snabbare än det övriga Europa, men har också bättre än de flesta EU-länder förberett sig för detta:

  • Arbetspensioner har fonderats både inom den privata och den offentliga sektorn. Tack vare att pensioner har fonderats blir trycket på en höjning av pensionsavgifterna väsentligt mindre än trycket på en höjning av pensionsutgifterna, eftersom en del av pensionsutgifterna kan finansieras med intäkter från pensionsfonder.
  • Under de senaste tio åren har det genomförts flera pensionsreformer, som stärker stabiliteten i pensionssystemets finansiering bl.a. genom att sporra till längre arbetskarriär.
  • Staten har efter regressionen på 1990-talet minskat på skuldsättningen och därmed ränteutgifterna. På detta sätt har man gett plats åt vårdutgifternas kommande tillväxt.
  • Den offentliga ekonomins finansiella bas har stärkts med en ekonomisk politik som stöder tillväxt och sysselsättning.

Samtidigt bekymrar Pensionsskyddscentralens kalkyler som visar att åldern för pensionering inte alls stigit under de senaste åren.

Stabiliteten i välfärdssamhällets finansiella bas

Finansministeriet har kalkylerat den offentliga ekonomins stabilitet på lång sikt genom olika scenarier, som beaktar den utgiftsökning som anknyter till befolkningens åldersstruktur. Kalkylerna utgår från att skattegraden håller samma nivå och därmed att andra skatter sänks när arbetspensionsavgifterna går upp.

Baskalkylen utgår från att sysselsättningsgraden stiger till 68 procent 2007 och vidare till 73 procent fram till 2050. Enligt kalkylen skulle den offentliga ekonomin uppvisa ett underskott 2020. Därefter skulle underskottet öka så att den är 3½ % år 2030 och år 2050 ända uppe i 10 % i proportion till totalproduktionen.

Arbetspensionsfondernas ekonomi skulle enligt baskalkylen uppvisa överskott under hela kalkyleringsperioden. På motsvarande sätt skulle den övriga offentliga ekonomin – främst staten och kommunerna – uppvisa underskott. På grund av det växande underskottet skulle statens och kommunernas sammanlagda bruttoskuld i proportion till totalproduktionen stiga från knappt 50 procent 2007 till nästan 100 procent 2030 och nästan till 200 procent 2050. I basalternativet står statens och kommunernas ekonomi inte på hållbar grund.

I den målsatta kalkylen, där de sysselsattas antal ökar med 100 000 personer före slutet av valperioden, uppvisar den offentliga sektorn ett överskott på 3½—3 % i proportion till totalproduktionen fram till 2020. Överskottet är också i detta alternativ helt beroende på arbetspensionsfonderna. Efter 2020 börjar den offentliga ekonomins överskott att minska så att den offentliga ekonomin börjar uppvisa underskott 2035 och i slutet på den aktuella perioden 2050 skulle underskottet vara ca 1½ % i proportion till totalproduktionen.

I den målsatta kalkylen skulle den offentliga ekonomins skuldförhållande sjunka från nuvarande nivå fram till 2020, men skulle sedan vända uppåt och skulle i slutet på den aktuella perioden vara närapå 80 %.

I den kalkyl som skildrar det målsatta alternativet vore den offentliga ekonomins finansiering på en betydligt hållbarare bas än i baskalkylen och ökningen av de offentliga utgifter som kommer av den åldrande befolkningen kunde finansieras utan stora höjningar av skatten.

Trots att det ingår stor osäkerhet i de kalkyler som sträcker sig decennier framåt i tiden visar de i varje fall att rörelsefriheten under de närmaste decennierna är synnerligen liten när utvecklingen går mot en åldrande befolkning även om sysselsättningens utveckling är gynnsam. Rörelsefriheten snävas dessutom in av den offentliga sektorns fallenhet för en produktivitetsutveckling som är långsammare än den övriga ekonomins. Det är i varje fall klart att ju snabbare sysselsättningsgraden kan höjas och statens och kommunernas ekonomier stabiliserade desto bättre är möjligheterna att svara på den utmaning som den åldrande befolkningen utgör.

Den offentliga förvaltningens produktivitet

I regeringsprogrammet har man satt som mål att öka produktiviteten och effektiviteten för den offentliga förvaltningen och servicen. Detta är viktigt också för att trygga balansen för välfärden och den offentliga ekonomin också på längre sikt.

Regeringen utgår från att de åtgärder som syftar till att effektivera de offentliga välfärdstjänsterna planeras så att de stärker stabiliteten i den offentliga ekonomin på lång sikt. Regeringen genomför strukturella åtgärder som ökar effektiviteten och startar stödande produktivitetsprogram förvaltningsområdesvis. Tyngdpunkten för reformerna är parallellt med serviceproduktionens strukturer utveckling av styrningen av servicen och finansieringen av den.

Relationerna mellan stat och kommuner behöver utvecklas för att trygga serviceproduktionen och finansieringens långsiktiga utveckling och stabilitet. Basserviceprogrammet och den årligen tillhörande basservicebudgeten är reformer som syftar till att trygga den offentliga serviceproduktionen. Övergången till förfarandet inleddes redan när man beslutade om statsekonomins ramar för åren 2004—2007. Regeringens avsikt är att lägga om kommunernas finansierings- och statsandelssystem så att systemet träder i kraft 2005. Det centrala målet för omläggningen är att ta fram nya servicestrukturer och sätt att producera dem samt att främja samarbetet mellan kommunerna.